Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 2

Hennes röst var smekande; det skymde för Lionels ögon; hjertat bultade våldsamt i hans bröst. Men han beherrskade denna rörelse och svarade med låtsadt lugn: — Hvarföre skulle jag ännu älska er, miss? Hon uppgaf ett anskri och häftade på honom en förvirrad blick. Lionel fortfor: — Hvarföre skulle jag älska er? Ni älskar icke mig ! — Oh! — Ni som ovärdigt bedragit mig. . Denna gång rätade miss Ellen upp sig med ögat i lågor : — Ni ljuger! sade hon. Hennes röst var så uppriktig, hennes blick så öppen och djerf, att Lionel tog ett steg tillbaka i det han stammade några obegripliga ord. Den unga flickan återtog: — Jag väntade er; ni kom icke; följande dagen erfor jag att ni duellerat. — Och ni vet väl med hvem? inföll Lionel hånleende. Miss Ellen iakttog tystnad. — Jag slogs, fullföljde Lionel, med en man som ni ilskar ... och som blifvit insläppt här ... med markis. Roger! ... Miss Ellen höjde på axlarne: — Ni är tokig! sade hon; markis Roger har aldrig varit inne här.