Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 2

molerade jordhögarne fördunklar således icke äran af det hårdnackade försvaret. Tvärtom, den i sig sjelf ärofulla kampen d. 18 april synes endast i sitt rätta ljus, då man erinrar sig, att den levererades af en arms, som under loppet af mer än en månad sett fiendens öfverlägsenhet träda med hvarje dag tydligare fram, som länge vetat, att utgången måste bli ogynsam, och under nära fjorton dagar varit utsatt för den svåraste af alla. pröfaingar, neml. att vara en passiv skottafla för fiendens granater och bomber, utan att kunna besvara dem, sjelf dagligen vågande lifvet gentemot en fiende, som trygg och oskadd slungade förstörelsen in i vår linie. Man frågar om detta hjeltemod kunde behöfva afgifva detta sista bevis, om det ej tillräckligt ådagalagts genom det hårdnackade motståndet, att armsen med ära kunnat draga sig tillbaka från Dyppel före den afgörande kampen. Om det var tydligt, att försvaret likväl måste till sist duka under, hvarföre då icke i tid uppgifva denna ställning och derigenom I frälsa de många lif, som nu äro uppoffrade? — Svaret må gifvas af dem, som i detta afseende bära ansvaret. Det finnes ingen här i Danmark, som utöfvat någon tryckning i detta shärseende, ingen, som sordrat det omöjliga; hvad särskilt pressen angår, har den redan för längre tid sedan sökt att snarare förbereda sopinionen på en sådan eventualitet, än att förhindra den. Det förhåller sig sannolikt ej helsler så, att någon befallning härifrån Köpenhamn varit afgörande (?); saken har säkerligen legat i öfverbefälets händer. Äfven om man måste vara förberedd på ett nederlag, kunna slikväl skäl låta tänka sig, hvilka måste leda till ett sådant beslut. Återtåget från Dannevirke må nu vara riktigt eller oriktigt, det kunde dock stå som en händelse, hvilken utöfvade en tung och sorglig verkan; hade man uppgifvit Dyppel utan stormning, kunde detta hos: fiender och ljumma vänner lätteligen väckt den föreställning, att Danmark ej vill bringa något allvarligt offer i den kamp, som gäller dess tillvaro, och de skulle kanske skrikit gällast, som nu starkt ogilla, att armåen blef stående. Emellertid vill man veta, att återtåget beslöts 8 dagar efter hållet krigsråd, och att det skulle egt rum samma dag på aftonen. Preussarne hafva derföre genom sitt angrepp förhindrat utförandet af en åtgärd, som ingen skulle vågat fördöma, om den vidtagits, men hvilken man lika litet kunde tillråda, endast för att undvika en möjlig katastrof. Dyppels höjder voro icke af någon reel betydelse för Slesvigs faktiska bevarande åt konungen, ty gentemot en så ofantlig ötvormakt voro de en rent defensiv ställning; Dyppel hade-fått en symbolisk betydelse, och derföre kunde man först i aldra sista ögonblicket, gå tillbaka. Men är nu denna kamp förspilld, äro alla dessa lif offrade förgäfves? I sanning, det skulle vara sorgligt, om vi skulle härtill svara ja, och om den sorgens engel, som dragit hän öfver hela Danmark, icke hade i. sitt följe någon hoppets och förtröstans förkunnare. Skulle det utgjutna blodet förgäfves ropa från jorden till Europas rättvisa och aktning för ingångna traktater? Omöjligt! Våra fienders utmanande högmod, hvilket genom deras seger stigit till sin höjd, måste till sist komma bägaren att rinna öfver. Medan genljudet från Dyppel ännu skallar öfver länderna, lägger Preussen nya och ännu mera hånande förnärmelser till de förra. Det uteblifver under de mest anstötliga former från konferensen, det skickar sina härskaror upp till Jutland, för att der söka en ny valplats, och liksom för att sätta kronan på verket, håller Wilhelm Eröfrarensitt intåg i det land, hvilket enligt högtidliga fördrag, som biträdts äfven af Preussen, tillhör Danmarks krona. Det tyckes dock vara mera än tillochmed engelskt tålamod, fransk tillbakadragenhet, rysk legitimitet och svensk försigtighet kunna fördraga. Om sjelfva striden d. 18 lemnar den officiösa Neue Pr. Zeit. en från Gråsten samma dags afton afsänd berättelse, hvari finnas åtskilliga upplysningar om fiendens styrka. Stormkolonnerna bestodo enligt densamma af 11!(5 bataljoner och 41, wioniarkamnan:a.