Göteborgsposten – 27 april 1864, sida 1

— — — —— — -P— manträde var rätt talrikt besökt af såväl damer som herrar. Planen för leksalen hade blifvit uppgjord af löjtn. Alfthan, hvilken i ett längre föredrag redogjorde för densamma och uppmanade de närvarande att yttra sig deröfver. En diskussion följde härefter, hvilken d:r Ch. Dickson på de närvarandes anmodan åtog sig att leda och hvari deltogo hrr prof. v. Schoultz, folkskoleinspektorn mag. Wallin, rektor Heurlin, mag. Hedlund och d:r Dickson. Tid och utrymme nekar oss att redogöra för de många intressanta och sakrika upplysningar som härunder framlades; vi inskränka oss till att nämna, det samtlige vore ense om nyttan af företaget. Någon bestämmelse om dettas verkställighet träffades icke, utan uppmanades löjtn. Alschan att framdeles inför en större allmänhet framlägga en mera i detalj utarbetad plan för den ifrågavarande gagneliga inrättningen. Tornväktarne. Den försummelse hvartill stadens tornväktare gjorde sig skyldiga i afseende på signaleringen af sista eldsvådan i Haga, var i måndags föremål för undersökning i Poliskammaren. Tornväktaren i Domkyrkan, en gammal man, som tillfölje af gikt har svårt att gå, medgaf att han något försummat sig, men detta berodde derpå, ats då han först fick se eldskenet, kom han, emedan han trodde det vara hans eget hus som brann, j sådan skälfning att han ej genast kunde skynda en trappa ned — något som väl i alla fall går långsamt nog för den bräcklige mannen — till klockorna och börja klämta. Tornväktaren i Christin2 kyrka åter nekade till att ha försummat sig. Målet uppsköts derföre till nästa tisdag för afhörande af vittnen. Hvad som emellertid under detta förhör ådagalades var det ytterst abderitiska sätt hvarpå tornväktareväsendet är ordnadt. Hvad säger t. ex. våra läsare om att under sommaren räcker tornväktarens vakt från kl. 4 på morgonen till kl. 10 på aftonen, alltså 18 timmar? Aderton timmars oafbruten vaksamhet om dagen! Äfven de högst uppsatte äro ju icke mer än menniskor. Vintertiden räcker deras ensliga vakt i det kalla tornrummet från kl. 6 morgonen till 8 på aftonen — således 14 timmar. Under nätterna äro de tvenne och kunna aflösa hvarandra, så att man då snarare kan räkna på deras uppmärksamhet; men om dagarne, då de äro ensamma, är det mindre att undra på om de skulle tröttna och deras vaksamhet slappas vid den tiden då den långa, enformiga vakten, blott afbruten af de melankoliska tutningarne, lider mot sin senare del. Om möjligt ännu mera förvända äro arrangementerna uppe i tornen. Då en eldsvåda bemärkes från vaktrummet skola tornväktarne gå en eller två trappor ned till klockorna och der slå de första klämtslagen. Som det emellertid icke finnes en stege på hvilken de kunna stiga upp till torngluggarne, och de ej hinna företaga den för dessas öppnande nödvändiga klättringen, måste de tillsvidare låta luckorna vara stängda. Detta gör att den första larmklämtningen icke höres af andra än dem som tillfälligtvis befinna sig ända invid tornen. Sedan emellertid denna första i sanning föga gagneliga klämtning exeqverats, skall väktaren i Domkyrkan begifva sig 3 och den i Christine kyrka 5 trappor upp tör att uthänga signalerna. Efter det samma väg passerats ned igen, öppnas luckorna och först nu höres klämtningen ordentligt. Det är verkligen ej underligt om en husegare här i staden, som hemsökes af vådeld, har många utsigter, att hans hus skall brinna ned innan ens ett klämtslag blifvit hördt. Löjtnanten Carl Ericson, som sistl. nyårsafton jemte löjtn. Bergenstråhle m. fl.