Göteborgsposten – 23 april 1864, sida 2

maste beskjutning. sina mördande projektiler in i de fientliga lederna. kringspridande förvirring och förstöring i dessa. Då slutligen allt vidare motstånd var onyttigt, drogo äfven regementena från brohufvudena sig tillbaka, broarne upprefvos och den återstående delen af armcen var tillsvidare bragt i säkerhet. Men ännu under eftermiddagen ljöd kanonernas dån. Qvarnbatteriets krutmagasin sprang i luften under striden och många hafva utan tvifvel der fallit som offer; men en rask gosse måste stått qvar, ty då explosionens ihåliga dån dött bort, ljödo skott från alla batteriets kanoner; deras laddning skulle ej vara spilld. Förlusten i denna strid har naturligtvis varit mycket betydlig. Redan tidigt på morgonen dödade en granat kapt. Balan och löjtn. Behrens sumt sårade löjtn. Svane och Berlien, alla af 22:dra regementet. Istridens början föllo öfverste Lasson, chef för l:sta brigaden, och general du Plat, stabschef, major Schau och souschefen, major Rosen sårade i fiendens händer. Af 2:dra regementet sårades premierlöjtn. Trandberg, sekondlojtn. Hindenburg och officersaspiranten Aklefeldt. Af 22:dra regementet sårades sckondlöjtn., adjutant Bagge. Chefen för 17:de regementet, öfverste Bernslorff, sårades. Största förlusten led 8:de brigaden, som sades efter striden endast ha en enda kompanichef qvar. Brigadens båda regementen förlorade sina chefer, öfverstelöjtn. Schollen (20:de), som föll, och öfverstelöjtn. Tersling (9:de), som sårades. Af 20:de regementet föllo vidare kapt. H. Stockfleth, premierlöjtn. Rasmussen och sekondlöjtn. Brönnum. Af samma regemente sårades majorerna Schack och Sperling, premierlöjtn. Steinmann, Petersen och Pingel, sekondlöjtn. Loft, Lemvig, Neergaard och Gillich, officersaspiranterna Petersen, Prior och Hage. Förutom regementschefen sårades i 9:de regementet kapt. Koss och Hansen, premierlöjtn. Hansen, Vogt och Rosen, sekondlöjtn. Saande, Schmidt, Lemvig och Lindhardt, officersaspiranterna Larsen och Rist. Dessutom föll kapt. Ahlefeldt af 9:de regementet. Af s:dje regementet sårades premierlöjtn. Drastrup, sekondlöjtn. Nordentalk (svensk) officersaspiranterna Ednersen, Bruhn och Skibsted, frivillige sergeanten Liikanin (finne), sergeant Möller. Af 18:de regementet sårades officersaspiranten Harthausen. Af artilleriofficerare sårades löjtn. Caslenschiold af en granatstump, hvilken träffade honom i halsen, sedan han förut gjort tjenst i brohufvudet. Af läkarne skola flera ha sårats. Ösverläkare Boesen har fallit, öfverläkare Gedalid är sårad i benet. i En stor del af de sårade, inemot 500 st., fördes I i går qväll af ångaren Nordstjernen med tvenne jakter i släp till Köpenhamn, dit de anlände just gom solen gick ned i guld, helsade af den vid Toldboden församlade mängden under tystnad, med blottade hufvuden. En sårad hade aflidit under vägen, tvehne dogo under transporten till lasarettet. Med beundransvärdt tålamod hafva de sårade burit sina lidanden under den 24 timmar långa transporten, hvars besvärligheter dock på många sätt lindrades genom flen omsorgsfulla vården och den vänliga hjelpsamheten hos fartygets befälhafvare och manskap. Dagbladet meddelar vidare ett enskildt bref, hvari en sann och till hufvudsaken med de uppgifter som vi i går från enskild hand meddelade öfverensstämmande skildring lemnas af Dyppelställningen före stormningen: Dyppelställningen består af en följd af skansar af temligen lös jord; de äro försedda med olyckliga blockhus, hvilka kostat flera hundrade menniskor lifvet; hade det blott i deras ställe funnits traverser af jord! Bakom den egentliga skanslinien (skansarne, förenade genom löpgrafvar) är anlagd en ny linie, den s. k. tillbakadragna linien, hvilken egentligen skall tjena till temporär ställning, om den första linien, tages, och isynnerhet vara ett slags reservställning sår venstra flygeln. Och så äro der tvenne broar öfver sundet och ett par af sammanfogade båtar bildade färjor, betäckta af tvenne brohufvuden, hvilka förenas genom en löpgraf. Allt detta är mycket präktigt, och det kan mycket väl skildras så som om ställningen kunde länge hållas, som om en stormning vore omöjlig utan ofantlig förlust för fienden. Skansarne äro försedda med svåra kanoner, 4 regementen ha besatt skansar och löpgrafvar, och en del sältartilleri har anbragts i löpgrafvarne, för att afslå en stormning. Stämningen är förträfflig. Armåen önskar ingenting heldre än en kamp. Och då kunnen j ju derhemma vara trygga och glada. Ja, armeen önskar vida heldre en strid på öppna fältet med en icke alltför många gånger öfverlägsen fiende, än denna strid, som består i att ligga som slagtoffer bak jordvallar, der man ej kan angripa och icke försvara sig utan genom att som mullvadar gräfva sig ned i jorden, och likväl förlora vi dagligen en utomordentligt stor mängd officerare och soldater genom bombstycken, mot hvilka intet skydd finnes. Stämningen är icke förträfflig, Sanningen är, att skansarne egentligen blott äro sandhopar med kanoner i, och dertill kanoner, som stå vida efter fiendens. Dertill kommer äfven fiendens öfverlägsenhet i kanonernas antal och den häftigt korsande elden från alla sidor. Vid Dyppelställningens anläggande hade ingen tänkt på Broager, och sjelfva öfverbesälet trodde vid belägringens början icke, att fienden skulle kunna nå oss derifrån. Granater och bomber susa till sådan mängd öfver ställningen, att de sista gångerna jag varit i löpgrafvarne, den ena granatens stycken ännu icke nått marken eller sina offer, förrän den följande kom. All passage har under hela timmar härigenom varit omöjlig, Skjutningen har under de sista dygnen fortfarit oafbrutet natt och dag. Fienden arbetar sig alltjemt närmare genom jorden och får alltmera tillförsel af kanoner och mörsare. Elden har varit så stark, att våra artillerister på venstra flygeln måst lemna skansarne och alldeles inställa sin eld. Fienden arbetar ofta nästan obehindrad äfven om dagen i starka kolonner på sina batterier. Vårt artilleri har fått befallning, att icke skjuta. Så snart vi skjuta på arbetarne, få vederbörande skansar genast en massa skott och ofta kanoner förstörda — derföre icke skjuta! Detta irriterar visserligen icke fienden, men desto mera infanteristerna, som icke kunna förstå, att man heldre vill skona sina kanoner och låta fienden komma oss så nära med sina batterier. Fiendens våldsamma eld slagtar ej allenast en hop menniskor, utan förskansningarne förstöras äfven så, att det är min fulla öfvertygelse, att fienden kan storma, när han vill, endast han vill uppoffra ett tusen man. Härtill kommer den stora mängden sårade och sjuka, hvilka minska styrkan. Mitt kompanis styrka har varit öfver 200 man och är nu omkring 120. Och så fordras det tjenstgöring i 6 dygn, utan husrum i stad eller säkra baracker under den s. k. hvilotiden. Och derpå kommer de 3:ne dygnens hvila här på Als, men deraf går en tid åt med marschen hit, och så allarmeras vi en eller ett par gånger midtom natten och måste till Sönderborg, för att efter några