Göteborgsposten – 23 april 1864, sida 2

Danmark. Danska Dagbladet meddelar nu några intressanta bref från Dyppel angående de senaste vigtiga dagarnes händelser: Sönderborgs Ladugård d. 17 April. Fienden är nu så nära han gerna kan komma, och afgörandets timma måste slå under de närmaste dagarne, ja, kanske nnom några timmar. Efter ett par dagars mindre häftig skjutning lyckades det honom i morse, att bemäktiga sig våra skyttegrafvar framför skansarne nris 6 och 8, och i dag har beskjutningen varit af ungelär samma häftighet som förut. Den jord, vi ännu ega af Slesvigs fastland, är inskränkt till sjelfva fästena och den bakom dem liggande terrängen; vi hafva trängts tillbaka fot för fot, vi hafva med mod och ihällighet här kämpat för vår rätt, och har återtåget från Dannevirke varit för hastigt, skall det och kan det dock med sanning sägas, att vi här utkämpat en strid, öfver hvilken hvarje nation kunde vara stolt, att vi här stridt och lidit så länge, som det kunde fordras, ja, längre än det kunde väntas. Vi hafva i nära 272 månader här hållit fienden stången. Hans stora armcer ha icke förmått att böja oss, att bryta vårt mod; hans öfverlägsna materiel har kunnat döda våra soldater, sönderskjuta våra skansar och förstöra våra kanoner men det har ej knnnat förmå oss att svika vår pligt, och denna skall bli till det sista uppfylld. I middags sköt fienden blockhuset i n:o 2 i brand; dess flammor lysa ännu i afton i kapp med månen och de hundradetals granater, hvilka som midsommarsbloss fara genom luften. Och ändock drogo i qväll raska artillerister ut till sin farliga post med Den tappre Landsoldat, ändock hör man muntra. sånger ljuda, der underofficerarne äro samlade, danska, svenska och tyska visor om hvarandra, de sista förmodligen från sydslesvigare. Så mycket mod, så mycken ihållighet förtjena en god utgång. Köpenhamn, d. 19 april, aftonen. Dyppelställningen har fallit! Innan jag i går afton lemnade Als, hade den stora händelse inträffat, på hvilken man så länge måste varit förberedd. Natten mellan söndagen och måndagen hade skjutningen varit af större häftighet, än någonsin förut, och våra skansar, hvilka förut ej voro stort annat än grushögar och hvilkas kanoner voro till en väsentlig del demonterade, stodo nu som fullkomliga ruiner. Ingen bro kunde dragas upp, ingen kanon var oskadad, allt bebådade med säkerhet, att en stormning maste lyckas. Vi väntade angreppet tidigt på morgonen, men det kom icke då. Skjutningen blef endast mycket våldsammare mellan kl. 4 och 6; jorden skakades på flera mils omkrets, fönstren skallrade, ett halft hundrade granater i minuten regnade ned öfver våra soldater, öfver våra skansar, öfver husen i trakten. Efter kl. 6 blef skjutningen mindre häftig, och kl. 10 skedde angreppet. Stora fientliga kolonner trängde fram mellan skansarne från de några få hundrade steg derifrån belägna skyttegrafvarne, hvilka förr voro våra, men under de sista dagarne blifvit fiendens. De regementen, som bildade första linien på venstra flygeln, neml. 2:dra och 22:dra, blefvo efter en kort strid öfverflyglade och måste gifva sig, sedan brigadens chef, öfverste Lasson, fallit. Endast några enstaka skott hade kunnat lossas från skansarne och från det fältartilleri, som uppställts som positionskanoner emellan dem. Från retranchementet sköts, så vidt jag vet, alldeles icke, och då 8:de brigaden, bestående af de några dagar förut ankomna 9:de och 20:de regementena, ryckte fram ur sin reservställning, svajade den preussiska flaggan från skansarne 4 och 5. Icke desto mindre gingo de häftigt beskjutna soldaterna framåt med glänsande mod, och de lyckades tillbakaslå fienden samt tillochmed återtaga en del af retranchementet, men de måste åter vika under våldsam beskjutning af såväl infanterikolonner, som af det på höjderna uppkörda fältartilleriet. På högra flygeln hade 3:dje brigaden (16:de och 17:de regementena) sin plats i första linien, och här hölls ställningen ännu någon tid, efter det venstra