Göteborgsposten – 22 april 1864, sida 1

der sin mask, påsatte den och svepte omkring sig kappan så att den så mycket som möjligt dolde trasorna. Derefter inväntade han tåligt dagens inbrott sittande bakom sin idegran tre steg från kyrkogårdsporten. De båda medlemmarne af Hermelinklubben hade ännu ej gått tillbaka. Dagen inbröt, östra delen af himmelen färgades af en skön purpurrodnad och zigenaren hörde för andra gången bullret af en nyckel som sattes i låset till kyrkogårdsporten. Han tog tre steg framåt och väntade med handen på sin dolk, ty det kunde hända att han skulle komma att befinna sig i närvaro ej af en dödgräfvare utan af en af de underliga gäster som brukade ha kyrkogården till plats för sina sammankomster. Det var en fattig dödgräfvare som inträdde. Jean tog två steg emot honom. Mannen stannade försagd, sedan bugade han sig ända till marken. — Godt! sade Jean för sig sjelf, dessa herrar ha gjort dödgräfvarne till sina förtrogna. Han gjorde ett befallande tecken som betydde: — Stäng ej porten och låt mig passera. Dödgräfvaren rättade sig som en soldat på post. Jean tog ytterligare två steg, men då han skulle öfverstiga tröskeln till kyrkogården, darrade han vid det han betraktade dödgräfvaren. Denne man var brun i ansigtet som en spanjor och hade det utseende som är karakteristiskt för zigenareracen. Jean lade en hand på hans arm och sade: — Visa mig din högra axel, du bör vara zigenare. Dödgräfvaren höll på att uppgifva ett ångestrop och öll på knä.