Göteborgsposten – 19 april 1864, sida 1

—— — padt, att framtvinga handling äfven från andra. Vär egen utrikesminister har ju sagt, att Sverige-Norge skulle genast skynda aktivt till Danmarks bistånd, om de blott hade en eller flera allierade. Nu säger Russell, att ingen rimligtvis kan begära, att England skall ensamt åtaga sig uppoffringarne för Danmark, då hvarken Sverige eller Frankrike eller Ryssland gripit till vapen. Det är på det sättet, som statsmännens samveten låta tala med sig. men medan gräset gror, dör kon, och skammen står qvar för den eller dem, som ej rört ett finger, för att hjelpa den döende. Vi sade, att Dyppelställningens fall är ett mordiskt dödshugg mot Danmark, i betraktande af den kalla, sjelfviska liknöjdhet, hvarmed de europeiska statsmän, som nu sitta vid rodren, tillåta det ena landet efter det andra förqväfvas under väldet och öfvermakten. Vare sig att tyskarna skola lyckas öfvergå Als eller icke och äfven från denna ö förjaga danskarne, skola de dock hädanefter uppställa sådana vilkor å konferensen för stridens biläggande, att Danmark ej kan antaga dem. Säkra om att de öfriga makterna ej skola röra sig, för att tvinga de tyska makterna lemna de af dem besatta landtdelarne, skola de betrakta dessa som eröfrade, och inför en fait accompli har mången statsman förut nöjt sig med att rycka på axlarne och mumla: que faire? Det är en misströstande tanke, men den eger ett visst berättigande, då England ej har råd att offra en shilling, för att gifva kraft åt sina framställningar till förmån för Danmark. Men bakom denna misströstan vilja vi så gerna skymta en ljusstrimma: folkens vaknande samvete. Under dagar då en så fredsälskande nation som Englands hyllar vördsammare och festligare än någonsin en konung den man hvars hjeltelif betecknats af oegennyttig sträfvan efter undertryckta folks befrielse, skulle det vara en onaturlig motsägelse, om nationerna läte det ena folket förgås efter det andra under förtryckande medverkan af en despotisk stat, från hvars herradöme den firade hjelten bidragit att befria en del af sitt land; det skulle ej allenast vara en motsägelse, det skulle vara en förfärande ironi, för hvilken Nemesis en gång skall kräfva upprättelse. Vi kunna naturligtvis icke veta, med hvilka känslor vårt lands regering emottagit underrättelsen om Dyppels fall. Det är en katastrof som den redan länge förutsett, skall kanske dess svar bli; men man torde nu med full befogenhet kunna fråga: skulle ej tillvaron af en svensk hjelpkår om c:a 20,000 man på Fyen, derifrån den sjöledes kunde harcellera fienden efter eget val och godtycke, kunnat vara af den verkan, att Dyppelställningen ännu kunnat hållas, och Danmarks ståndpunkt på konferensen dermed varit säkrare? Om än kraftätgärder nu komma att al makterna beslutas, ehuru det väl är föga troligt, har med Dyppelställningens fall dock ett fotfäste rubbats, som måste göra såväl Danmarks som vår egen position svagare och oberäkneligare. Domkyrkoförsamlingen hade i går sin s. k. Majstämma, dervid töljande ärenden förekommo: Tre ledamöter i kyrkorådet voro i tur att afgå, nemligen v. häradsh. Th. Berger, lektor Fr. Th. Blomstrand och snickaremästare Aug. Bark. De två förra återvaldes för ytterligare tre år; och i stället för hr Bark utsågs handl. L. A. Andersson. Till suppleanter för ett år återvaldes: grossh. Chr. Arvidson, stadskassör J. Brusewitz, solkskoleinspektorn mag. J. Wallin, stadsmäklaren J. Dahl och handl. M. O. Gädda. Till ledamöter i Iden komits af 15 personer, som på församlingens ledamöter efter samvete och bästa öfver