Göteborgsposten – 16 april 1864, sida 2

till Safvedahls häradsrätt. A. qvarsitter i afbidan på ransakning i cellfängelset. I gärdagens nummer af denna tidning omnämudes i en notis hurusom en mormonapostel lyckata narra med sig en gift hustru och dennas dotter, bosatta i Jönköping, för att i sällskap begifva sig till mormonernas förlofvade land Utah. Ref. är i dag i tillfälle att lemna några närmare upplysningar såväl om detta sällskap, som några andra af -de sista dagarnes helige, hvilka på senare tiden på mindre honnett sätt lemnat Sverige. Hvad nu angår den af oss förut omnämnda bistorien förhåller sig dermed på följande sätt. Em hederlig och välmående arbetare i Jönköping vid namn O. hade råkat ut för en visserligen icke ovanlig men icke desto mindre mycket ledsam otur — den att misstaga sig i valet af ledsagarinna genom lifvet. Han hade emellertid i många år dragit på sitt huskors och var sedan lång tid tillbaka van att med lugn låta de husliga stormarne draga förbi. I öfrigt mildrades för honom obehagen i hemmet af en dotter som hunnit till sitt sextonde år och nu bereddes till sin första nattvardsgång. Så stodo sakerna då för någon tid sedan mannen fick underrättelse om att hustrun börjat besöka s. k. gudliga sammankomster, hvilka höllos af en snickaregesäll och mormonapostel vid namn Sundbeck. 0. sökte visserligen att afråda hustrun från sina mormonfunderingar, men man har sällan sett exempel på att en elak qvinna icke gör raka motsatsen till hvad hennes äkta hälft vill och dessutom hade Sundbeck en så ljuflig tunga, då han framställde sina satser, och — så vackra polissonger. Man vet ej så noga om dessa förföriska egenskaper äfven inverkade på O:s unga dotter Sofia eller om hon blifvit öfvertalad af modren — alltnog. då denna i hemlighet uppgjort med sin apostel om att lemna det tråkiga Småland och begifva sig till Utah, beslöt Sofia att följa med. En dag, det var i förra veckan, befanns det att flickan, som Ågick och läste, icke infann sig på den vanliga undervisningstimman. Presten frågade de öfriga läsbarnen hvar Sofia höll till, och en af dem hvilken fått förtroende om den beslutade utvandringen, svarade att hon — rest till Amerika. Presten, som kände Sofias fader, uppsökte denne i hans arbete utomhus och frågade om han visste om hustruns och dotterns resa. Svaret blef naturligtvis nej. Fadren skyndade hem, fann allt lättare transportabelt husgeråd bortflyttadt och tvenne sparbanksböcker försvunna. Vid efterfrågan på sparbanken befanns att hustrun redan några dagar förut uttagit de insatta summorna belöpande sig till närmare 2,000 rdr. Den bedröfvada fadren underrättade stadsfiskalen om tilldragelsen, man höll vakt då middagstäget afgick — de alrikne hade varit qvar i staden tills efter morgonbantågets afgång — men ingen af de försvunne syntes till. Man fick sedermera veta att de jemte aposteln Sundbeck i förväg rest till en närbelägen jernbanstation norrut och derifrän gätt med bantäget till Goteborg. Emellertid hade ett telegram blifvit hitsändi till poliskammaren med begäran att Sofia O. måtte reklameraz. Modren kunde deremot gerna följa med till Amerika eller tillochmed dit pepparn växer, tyckte O. — Några polistjenstemän mötte i följd af telegrammet de hit anländande mormonerna. Då Sundbeck efterspordes steg han genast fram, frågade hvad som behagades, och fingrade med ett koketteri, som tycktes något oförenligt med en apostels värdighet, på sina yfviga polisonger. Man frågade efter Sofia Ö, men S. förklarade genast och med fullkomlig sjelfbeherrskning, att såväl Sofia som hennes moder åter stigit af bantåget i Falköping. I denna förklaring instämde hela den öfriga mormonhjorden, bestående af öfver hundra personer, af snart sagat alla åldrar. Det var ej godt att bland denna hop, i hvilken fanns flera unga flickor af Sofias ålder, taga reda på denna, ehuru hon säkerligen fanns bland utvandrarne, och då man ej egde något uppdrag att qvarhålla Sundbeck, kunde afresa härifrån icke förhindras. Sedan de kommit på utländsk botten blef det så mycket omöjligare att rädda Sofia O. Den arma sorvillade flickan och den stackars fadren hafva således troligen sett hvarandra för sista gången i denna verlden, tack vare en samvetslös moders och ett kringresande skenhelgons intriger. — En annan flykting har äfven härstädes varit eftersökt. Denne hade ingått en förbindelse med en mormonqvinna, och ehuru ej bekännande sig till Joe Smiths läror slagit sig tillsammans med sin älskarinnas hyggliga trosförvanter. För attemellertid göra sig det öfriga sällskapet värdig hade han lurat en hop af sina grannar på ej obetydligt penningar. Dessutom hade han realiserat all sin egendom och lemnat sin hustru på alldeles bar backe. Troligtvis hade denne person redan lemnat staden innan polisen fick i uppdrag att efterspana honom. Från en stad på ostkusten har äfvenledes till poliskammaren ankommit en begäran, att en derifrän med mormonerna rymd flicka måtte efterspanas: Troligtvis hade dock äfven denna lyckats bringa sig i säkerhet, innan någon efterspaning hunnit börjas. Man ser af de många utvandrarne, att mormonerna detta år gjort ett godt notvarp här i Sverige. En hel mängd dåligt folk har man visserligen blifvit af med, men det är ömkligt att tänka sig de stackars unga flickornas öde, hvilka berusade af apostlarnes skildringar af lifvet bland mormonerna uppoffrat allt för att följa dessa förledare.