Göteborgsposten – 16 april 1864, sida 2

kättegangsoch Dolissaker. Poliskammareu. I går hade man i poliskammaren det bedröfliga skådespelet att se en femton års flicka Anna Sofis Hansson stå iklädd fångdrägten och anklagad fö stöld af tvenne theskedar en desertsked, en finger: borg och en sjalnål, allt af silfver och tillhörigt sjökapten Carl Kollinius. Flickan hvars matmoder eger kor hade hvarje dag till Kapten Kollinius burit mjölk, hvilken aflemnades i köket. Man anmärkte redan Marie Bebådelsedag att tvenne theskedar saknades. men trodde att pigan möjligen slarfvat bor dem. Sedermera saknades en efter annan af de ofvan uppräknade sakerna, men Sofia Hansson blef duck ej misstänkt förrän i lördags då den omnämnda desertskeden som legat framme i köket saknades just ett ögonblick efter det att Sofia varit inne. Polisen i Majorna blef då underrättad. Sofia Hansson togs i förhör och erkände genast under tårar att hon stulit de tvenne thåeskedarne äfvensom desertskeden, hvaremot hon nekade att ha tillgripit något af det öfriga. Denna bekännelse vidhöll hon äfven i poliskammaren. Tillfrågad om anledningen hvarsöre hon begått brottet uppgaf hon att hon en dag inkommit i en smedja tillhörig maskinisten Bengtsson (beryktad tillfölje af de många mordbrandsanläggningar som timat i hans hus och af hvilka den sista slutligen ödelade detsamma) Bengtsson hade då tillsagt henne att hon som ginge omkring i så många kök med mjölk, lätt kunde förskaffa sig allehanda saker. Desså skulle hon bära till honom, så ville han, då han utfinge sin assurans, gifva henne en hel mängd penningar. Förr kunde han det ej. Sofia Hansson, som tycktes ega dåliga anlag, hade genast tagit detta råd ad notam och lade sig följaktligen vid första bästa tillfälle till de båda theskedarne, dem hon öfverlemnade till Bengtsson, i förhoppning på den framtida vedergällningen. Sedermera tog hon äfven desertskeden och gaf till Bengtsson. En annan karl var äfven inne i smedjan, då desertskeden lemnades, men Bengtsson sneglade på karlen under detta förehafvande, för att: se till att han icke märkte något. Bengtsson hade äfven sedermera uppmanat henne att plocka med sig hvad hon kunde komma öfver, alltid förespeglande henne den storartade belöningen. Dessutom hade han tillrådt henne: Om man kommer på dig, så neka blott. Då Bengtsson inkallades, inträdde han spotsk och styf som vanligt. — Har Bengtsson tagit emot — började polis: mästaren. — Nej, det har jag inte, svarade Bengtsson afbrytande; jag har ingenting emottagit, hvarken silfverskedar eller annat. — Hvad intresse kan hon, ett barn, ha af att beljuga dig? — Men hon ljuger, jag har aldrig tagit emot något af henne. — Misstänkt ser det likväl ut. — Polismästaren må misstänka hvad polismästaren behagar. Under tiden syntes flickan, som förmodligen ej hade väntat sig att få höra B. med så mycken tvärsäkerhet förneka alla hennes uppgifter, stå och snyfta. Hon försäkrade ytterligare att hon icke ljugit. — Se på polismästaren och tala sanning! utropade Bengtsson halft rytande till Sofia. — Kan du skaffa igen skedarne? sporde polismästaren. — Ja, om jag får dem tillbaka af Bengtsson, sva: rade flickan. På tillfrågan af polismästaren hemställde åklagaren, poliskommissarien Kant, att målet måtte förvisas till vederbörlig domstol samt yrkade att Bengtsson; såsom försvarslös och ställd under polisuppsigt, skulle, med anledning af hvad som förekommit, förklas rag skyldig att träda i häkte. — Hvad säger B. om det? sporde polismästaren. — Jag får blott ödmjukast be polismästaren handla lagligt. Må polismästaren sätta in mig, om polismästaren tror sig derigenom få någon större fördel i himmelriket för det. Jag har flera gånger förut blifvit orättvist satt i häkte! Härmed menade B. de gånger han blifvit anklagad och häktad för mordbrand, utan att dock seder mera kunna fällas. Polismästaren tillrättavisade B., hänvisade målet till Safvedalshäradsrätt och tillät Bengtsson att tills vidare vistas på fri fot. — Qvinspersonen Anna Pettersson hade i förgår blifvit beträdd med att midt för egarinnans näsa och med den lugnaste min tillgripa en klädning som upphängts på en stege att torka. P. blef dock genast eftersatt och tagen i förvar, hvarpå hon betedde sig på det mest vildsinta sätt. Man antog naturligtvis att hon var öfverlastad, men P. hade en annan förklaring att gifva. Hon hade för bristande betalning af hyran blifvit af hyresvärden i ordets egentliga bemärkelse utvräkt, och det så hastigt att hon ramlat utför trapporna och slagit hufvudet i väggen. Deraf hade hon blifvit så yr, att hon ej visste hvad hon gjorde. — Målet förvisades till Säfvedahls häradsrätt, och blef P., som har små barn, försatt på fri fot. — Arbetskarlen Carl Aug. Andersson hade vid flyttningstiden tillgripit en säck med äldre kläder, iillhöriga en för tillfället på resa stadd norsk skeppare, Wiliamsson. Säcken hade varit inställd hos en handl. Andersson i Majorna, hos hvilken C. A. Andersson varit mänadskarl. Dessutom hade A. i sin husbondes namn tillnarrat sig fem rdr af en bagare. Allt detta erkändes af den tilltalade. Målet förvisades