Göteborgsposten – 15 april 1864, sida 1

i —a—kJ—nnn — stigande industrien, sedermera med minsta möjliga kostnad blifvit förvandlade till mycket osunda menniskoboningar. — Och vidare, förmälte möjligen en och annan, att samma herre, på grund af sina vidsträckta slägtrelationer vald af riddarhuset, deltagit uti ett par statsrevisioner, dervid han fördelaktigt utmärkt sig för en viss frimodighet. Men dessa omständigheter hade ändock icke förvärfvat honom några sympatier hos, eller någon egentlig uppmärksamhet af valmännen inom det fjerde valdistriktet, troligen derföre att han icke heller visat nägot intresse för kommunens angelägenheter, och ännu vid ifrågavarande tid derjemte antog en viss, med hans egentliga yrke föga öfverensstämmande, aristokratisk hållning. Hr Stråle hade således sannolikt fått nöja sig med att äfven framgent få sitta på riddarhuset såsom representant för någon ätt, hvars kaput är villig att afyttra sin förstfödsloratt, om just icke för en grynvälling, så åtminstone för 75 å 100 rdr, om icke en vacker ide väckts till lif, hvilken plötsligt och med en förunderlig kraft omfattades med stor entusiasm af hela nationen: skarpskytteiden. Visserligen hånades den i början af ganska många, men endast af en tidning i hela landet, nemligen Nya Dagligt Allehanda, ehuru nämnde tidning uppgifvit sig skola vara den bildade medelklassens organ. Skarpskytteiden fruktades i början af ett större antal betänksamma omständighetsmenniskor; men den omfattades snart med stort intresse af både verkliga fosterlandsvänner och af popularitetsjägare. Stockholms skarpskyttestyrelse bildades snart; dess första steg voro allt annat än angenäma: den hade att bekämpa skuggrädslan, fördomarne, det servila sjäsket och de falska vännerna, och den led brist på nervus rerum — penningar och vapen. Hr Stråle tog ögonblicket i akt, han ställde till styrelsens disposition ett antal gevär, eller ett penningebelopp, till inköp af sådana — jag eriarar mig ej nu hvilketdera var fallet — och han uppmanade derjemte sina arbetare att blifva skarpskyttar. Dessa åtgärder från hans sida väckte både uppseende och belåtenhet. Hans politiska lycka var dermed grundlagd. Sällan torde någon hastigare ha blitvit populär, och ingen med mindre besvär och uppoffring. Riksdagsmannavalen inom hufvudstaden tillstundade. Förberedande valmöten höllos, kandidater anmältes, och de efter det höga medborgerliga förtroendet trängtande bereddes tillfälle att uttala sina åsigter inför valmännen. Man har här, liksom annorstädes, tvistat om dessa åtgärders, och särdeles om kandidaternas offentliga uttalanden, ändamålsenlighet. Obestridligt är att i denna exposition af kandidaternas åsigter kan ligga en humbug, och visserligen kunna valmännen, betagna af en talande wunga, lätt blifva förledda att skänka sitt förtroende åt den politiske jonglören. Men bar icke erfarenheten under en lång följd at år gifvit vid handen, att riksdagsmannavalen, verkställda på gamla sättet, då ingen pröfning af kandidaternas qvaliteter kommit i fråga, ätven lemnat föga tillfredsställande resultater? En kandidats uttalanden innebära visserligen inga garantier för att han, vorden representant, skall blifva dem trogen då det gäller att tillämpa dem; men så till vida äro de dock at värde, att de kunna betraktas som en handfästning, och det låter sig sedan lättare göra att utröna, om han, då det gäller, är en man som står vid sitt ord, eller om han har begagnat sig af de vackra fraserna endast för att genom dem förskaffa sig valmännens röster.