Göteborgsposten – 14 april 1864, sida 2

—— Smuggleriet I Halland och Skåne. Till Red. af Göteborgs-Posten. Insändaren, som just i dessa dagar landvägen från Helsingborg ankommit till den goda staden Göteborg, har fästat sin uppmärksamhet vid en i GöteborgsPosten, från Norra Hallands Tidning reproducerad artikel, hvaruti omförmäldes i hvilken hög grad smuggleriet med spirituosa bedrifves längs kusten. Ins. kan icke med tystnad förbigå denna vigtiga fråga utan anser sig skyldig att meddela de upplysningar, han inhemtat under resan, upplysningar hvilka troligtvis hvarje resande, som färdas landvägen mellan Helsingborg och Göteborg, kommer i åtnjutande af, emedan det nu gått så långt med smuggleriet, att sjelfva smugglaren ej blyges för att berätta huru den klena kustbevakningen föres bakom ljuset, ett förhållande, hvilket i ej ringa mån ligger vederbörande myndigheter till last. Den värde artikelförfattaren synes mig dock alltför mycket ha ställt sig på kustbevakningens sida och derjemte antydt att denna icke skulle kunna förekomma smuggleriet. Hufvudselet synes Ins. deremot ligga hos sjelfva general-tullstyrel sen och hos respektive distrikts-chefsembeten, som icke uppträda med den kraft som det öfverhandtagande smuggleriet kräfver och det stora demoraliserande inflytande, som det utöfvar på hela kustbefolkningen, torde påkalla. Ins. har sig icke bekant, huruvida general-tullstyrelsen eger rättighet att af egen makt och myndighet skärpa de för smuggleri ådömda straffen eller höja kustbevakningens andelar i beslagen; men om så skulle förhålla sig, att generaltullstyrelsen ej eger denna makt, hvarför har den sedan 1855, då den nya bränvinslagstiftningen inträdde, stillatigande låtit tre riksdagar gå förbi ntan att hos rikets ständer söka ändring i de lagar, som äro stiftade till smuggleriets hämmande, och hvilkas olämplighet bäst bevisas genom den utbredning smuggleriet vunnit? Enligt dessa lagar eger ju kustbevakningen knappast rättighet att försvara sina egna lif om smugglaren sätter sig till motvärn, och hvilken tid ätgår icke innan kustbevakningen kommer i åtnjutande af den lilla andel, som vi dett beslag tillfaller den, en andel, som i sanning är ganska obetydlig. Vore det icke mera klokt om beslagaren deraf fick 3, och kronan 1,? Huru mycket skulle icke kronan vinna derpå, ty det är ganska troligt att man då innan kort skulle få se en annan lista på gjorda beslager. Hvad är naturligare än att nu smugglaren ganska lätt kommer ut med att betala mera än kronan för vederbörandes blindhet, då kronan betalar så obetydligt för deras klarsynthet, och hvarföre skall man aflöna en kustbevakning, som har den svåraste tjenst af alla, så lågt att han frestas att för sin utkomst skull vika ifrån sin pligt. Man kan bäst göra sig ett begrepp om i huru stor skala smuggleriet vid Morup bedrifves, då man färdas vägen mellan Morup och Gunarp, samt derunder i en och samma fora möter fjorton parlass lastade med danska bränvinsankare, innehållande 22-gradig sprit, hvilket alltsammans skall försäljas på gästgifvaregårdar och till allmogen i närgränsande socknar. Den som känner till de danska kärlen kan icke misstaga sig på att de verkligen äro danska. Frågar den resande nu huru det är möjligt att så mycket kan insmugglas på en gång får han till svar: Ah, det går ganska lätt. När en dansk skeppare kommer på Morups redd, vanligtvis innehafvande en last af c:a 100 ankare, blir det genast allarm i byn och 50 å 60 bönder hjelpa till vid lossningen, hvarefter hvar och en tager sivt ankare och försvinner. Hvad skulle väl nu kustbevakningen kunna företaga sig mot en sådan massa af halffulla och vilda bönder, hvilka måhända icke skulle sky att uppoffra ett menniskolif om det gällde? För ett år sedan funnos endast fyra kustvakter på den långa redden vid Morup, men under förra året tillkommo verkligen andra fyra, men hvad kunna dessa 8 man uträtta mot 50 eller 60, synnerligast som de icke hafva rättighet till att göra beslaget, med mindre, än att det sker under sjelfva lossningen från båten. Dertill kommer nu att sjelfva öfverbefälhafvaren bor i Warberg, 112 mil från Morup och att när han någon gång reser ditut, smugglarne äro på det noggrannaste underrättade om hans ankomst samt att då allt är tyst och stilla. I Falkenberg lärer smuggleriet hedrifvas af en person som i fordna tider ansetts som en bland Sveriges mest framstående smugglare, ehuru han på den tiden dref yrket i stor skala; det lönade sig då också bättre än nu då det handlade om dyrbarare artiklar, men — då ingenting annat nu finnes att tillgå än danska spritvaror, så får man väl hålla till godo dermed. Sedan komma i ordningen Båstad, Torekow och sist de allra förnäm