Göteborgsposten – 12 april 1864, sida 1

sten af JO, den andre betjenten, som stått på vakt på veustra Thamesstranden, och sedan denne underrättat dem stt Jean de France och hans följeslagare voro på väg till London, som de beslutade sig att lemna gömstället. Cyuthias underliga lamhet började nu försvinna. Hon återvann småningom bruket af sina lemmar och slutligen af sin tunga. Man förde in henne iden lilla salongen, och hinduqvinnan yttrade: — Vi skola nu ej bli störda vidare, och ni kan lägga er och sofva i lugn. Black skall vaka. Vid dagens inbrott får han lägga sig, och jag iutager hans plats; kom noga ihåg att vi ej förlora er ur sigte. Cynthia svarade icke. Hon lade sig tyst och tillslöt ögonen för att i minnet återse denne son, så ung, ädel och skön, som hon sett framför miss Ellens fötter. Slutligen tog tröttheten öfverhand och hon insomnade. När hon vaknade stod solen högt på himlen. Hinduqvinnan och betjenten voro ännu alltjemt der. — Huru länge skola ni på detta sätt bevaka mig? frågade hon. — Ända tills vår herrskarinna kommer. — Ah! sade Cynthia, och när skall hon komma? — Vi veta det icke: kanske i afton kanske i morgon, Cynthia yttrade ifrån detta ögonblick ej ett ord. Hon hoppades alltjemt att få se Jean de France eller Simson återkommu. Dagen förflöt, aftonen kom: miss Ellen says ej till. Följaude morgon frågade Cynthia om hon skulle komma.