Göteborgsposten – 9 april 1864, sida 2

I dag har man allmänt flyttat ifrån sta den. Öfverallt på vägarne mötte jag unde mina vandringar flytt-lass och utvandrand familjer. Inne på en äng stodo fem barn en ålder at från fem till tretton år. De yngsta åt förnöjdt på sin smörgås, stödt mot er i barnvagn, men på det äldsta barnets ansigtc stod sorgen afmålad; det förstod, hvad lands flykten ville säga, det hade lärt Israels barns klagovisa, och det erinrade sig kanske n densamma. Troligen väntade de små stac karena på sina föräldrar, hvilka voro inne : den brinnande staden, för att samla ihop sing effekter. Men preussarne, som utan det ringaste meddelande i förväg utsatt en öppen stad, ful af civila borgare, af qvinnor och barn, för ett bombardement! Den nyare tidens historia har icke många sådana skräckgerningar att uppvisa, och det är i alla fall endast österns barbarer, som hittills utöfvat sådana. Sönderborgs bombardement skall ali en tung vigt i vågskålen mot de tyska horder, som bära den germaniska civilisationen på sitt banår, men hvilkas svärd doppats i hyckleriets gitt och nu är besudladt med oskyldiga qvinnors och barns blod. Jag vet ej om det är sannt som berättas, att Wrangel på förfrågau af vårt öfverbefäl, om Sönderborg skulle bli bombarderadt, svarat nekande, men äfven om en sådan förfrågan icke egt rum, kan likväl ej ett ord sägas till hans ursäktande för det barbariska beteendet, att bombardera en öppen stad. utan att gilva innevånarne den underrättelse derom på förhand, som en någorlunda honett fiende tll och med gifver innevånarne i en fästning. I ärlig strid vågar den råe fienden, astäån han är som tre mot en, icke möta sin lille tappre moståndare, och han tager derföre sin tillflykt till medel, tör hvilka en ärlig motståndare skulle blygas, men hvilkas berättigande en eller annan tysk professor nog skall finna utväg att bevisa. Europa skall näppeligen göra det; i den civiliserade verldens ögon skola dessa dagars händelser stå som blodsfläckar å Tysklands vapensköld, hvilka endast kunna aftvås med blod. Jag har bland de härvarande främlingarne blott hört en mening om det skamlösa i preussarnes handlingssätt, och jag hoppas, att denna harm skall få ett uttryck, som skall finna genljud öfverallt, der ett hjerta slår, der mensklighetons goda känslor äro vid lif. På våra skansar har fiendens eld, så stark och korsande den än varit, hittills endast gjort jemförelsevis ringa skada. Äfven förlusten af menniskolif i skansarne har i allmänhet icke varit betydlig-. DN