Göteborgsposten – 9 april 1864, sida 2

hade vore något sämre än den som nu utbjöds, hvarföre han ville gifva honom något emellan. Olycksligtvis, tillade Hansson och antog dervid en så menlös min som blott en smålänning kan göra, -har jag klockan icke här utan hemma i min bostad. Om du vill följa med mig dit, kunna vi göra upp afsären. Aug. Pettersson förklarade sig villig härtill och följde Hansson till fram emot det hus der stölden blifvit begången. Nu började dock P. att känna sig obehagligt stämd, förklarande att det vore så godt att afstå från affären. Ah sesä, kom upp och se på klockan åtminstone?, persvaderade Hansson, som nu på sin följeslagares min och blickar såg att han verkligen vore saker sill stölden. Då P. emellertid ej visade någon lust att gå längre, tillsade han en poliskonstapel, som posterade på gatan. Denne kunde dock ej lemna sin station, hvarföre H. fann sig föranlåten att med mildt våld föra P. med sig de få steg de ännu hade qvar att gå. Knappt hunna in i porten fick H. syn på Olsson, hvilken han ropade till sig, förklarande att han skulle byta sig till en klocka och derföre ville ha någon som bevittnade affären. Pettersson fick nu taga fram klockan, hvilket med mycken motsträfvighet skedde, oaktadt han som aldrig sett Olsson icke visste att det var denne person han bestulit. Olsson utropade så snart han fick se uret: Det är ju mitt! Och i detsamma kommo de förut omnämnda pigorna i gäll korus skrikande: Det är han med piskan som i middags var uppe i husetl!Då P. utbjöd klockan till Hansson fann denne att den omtalade silfverkedjan ej hängde vid densamma. Han frågade derfore om det ej hörde någon kedja till klockan. Derpå svarade P., att han haft en sådan men sålt den. Då han nu greps förnekade han att ha siulit uret, utan hade han nyss köpt det af en okänd persou. Han hade verkligen, svarade hau på ytterligare tillfrågan, äfven af denne person köpt en silfverkedja, men sedermera åter sålt den, äfvenledes till en okänd. Då man emellertid tog hans tillhörigheter i närmure betraktande, befanns kedjan ligga i hans portmonnä. Öfverbevisad om att han ljugit i afseende på kedjan, något som han ej behöft om han varit oskyldig, fann han det vara ändamalslöst att vidare neka, utan erkände alltsammans. Uppförd i polisvakten uppgaf han till en början oriktigt namn och bostad, men erkände detta igår i polisförhöret, och uppgaf i stället det ofvanstående, hvilket väl torde vara det rätta. Han har tills nu innehaft tjenst i Kallebäck. Petter Hansson som med rätta var stolt öfver hvad han kallade sin fifsighet, erhöll för densamma 5 rdr i belöning af poliskammaren. Det yttrades i början af detta referat, att Pettersson troligen blef upptäckt till följe deraf att han efter stöldens begående icke stängde dörren efter Big. Hade nemligen ej en piga observerat att dörren stod öppen, hade troligtvis Olsson, som var sysselsatt med annat icke observerat sin förlust förrän efter Petter Hanssons bortgång, och denne hade då ingenting vetat om utan säkerligen låtit P. gå i frid med sin illa förvärfvade klocka. Rådhusrätten. I onsdags dömdes tvenne någorlunda uppvuxna pojkar vid namn Brobeck och Jakobsson, som nere vid fisktorget stulit ett par s. k. tinor med inneliggande penningar, den förre att böta 61 rdr 11 öre eller undergå 12 dagars fängelse vid vatten och bröd samt den senare att böta 134 rdr 61 öre eller underzå 22 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvarförutom båda skulle hållas till 2 månaders straffarbete. Den ene af dessa passagerare hade varit intagen å räddningshemmet på Hisingen, men rymt derifrån. — Manspersonen Emanuel Johansson, hvilken efter hvad läsaren torde erinra sig, råkat fast för några stycken från handl. Sjöstedt stulna fläskskinkor och 16 kannor råg, som han äfvenledes från samme handlande funnit sig föranlåten tillgripa, fick likaledes i onsdags sin dom. I rådhusrätten hade han upprepat sitt redan i poliskammaren gjorda erkännande, att nemligen han genom en dörr som slöt illa till krupit in på en vind belägen intill hr Sjöstedts, till hvilken han sedermera genom att föra undan en lös bräda i mellanväggen banat sig väg. Dylika ingångar äro emellertid ej tillåtna, och att begagna sådana betraktas som inbrott, något som ej ingått i Johanssons beräkning. Oaktadt han således yttrade sin oförgripliga mening att han ej kunde betraktas som inbrottstjuf, blef han dömd som sådan, d. v. s. till 8 månaders straffarbete. Han skulle dessutom plikta det stulnas tredubbla värde eller 75 rdr. I brist på vllgang till böternas gäldande skulle han dessutom undergå 14 dagars fängelse vid vatten oeh bröd. Han förklarade sig nöjd med utslaget. — Läsaren torde erinra sig att för någon tid sedan i denna tidnings polisafdelning en kringstrykande bettlande yngling omnämndes såsom misstänkt och häktad för stöld af en äkta s. k. Tuladosa, tillhörig pastor Landtbom, och hvilken tagits ur fickan på hr pastorns ytterrock, hvilken hängde i en tambur i h. elementarläroverkets lokal. På samma gång hade ur en annan tambur i skolan fem st. ytterhalsdukar, tillhöriga skolynglingar, blifvit stulna. Dosan hade sedermera af bemälde Abrahamsson blifvit bortbytt till en artillerist, som, utan att förstå det dosan egde högre värde, blott gifvit en ylletröja och ett par strumpor för densamma. Denne hade ytterligare för 5 rdr salt dovsan till en annan artillerist, som väl lika litet insåg dosans värde, men tyckte att han såg något kuriös ut, hvarför han begaf sig till juveleraren Lyon och förevisade densamma med förfrågan om huru mycket den kunde vara värd. Hr Lyon, som kände till att pastor Landtbom blifvit bestulen, underrättade artilleristen härom och denne anmälde saken. Abrahamsson blef sedermera häktad, men har hela tiden förnekat stölden, uppgifvande sig visserligen till förstnämnde artillerist ha bortbytt en dosa; men denna vore ej pastor Landtboms som vid förhören förevisades. Då emellertid till sista förhöret ett vittne blifvit inkalladt, hvilket A. visste ha sett honom inneha den ifrågavarande dosan, fann han för godt medgifva att det kanhända vore samma dosa-, Detta medgifvande utsträckte han slutligen så langt, att han erkände såväl det han stulit dosan och halsdukarne som fyra st. guldringar, hvilka blifvit honom fråntagna såsom misstänkt gods. Dessa guldringar ha sedermera upptäckts tillhöra ett par fruntimmer i Örgryte. Med anledning af denna bekännelse dömdes A., som förut varit för stöld straffad, saker till andra resan stöld, men förvisades målet, med anledning af stölden i Örgryte, till Säfveduhls häradsrätt, der A. kommer att erhålla sin slutliga dom. — För någon vecka sedan refererades från poliskammaren ett mål, i hvilket skräddaregesällen Edström stod anklagad for stöld af en mängd kläder från hustru M. Nyström. Edström nekade, som läsaren torde erinra sig, då till anklagelsen, Så gjorde han äf