Göteborgsposten – 8 april 1864, sida 2

22 —n h Har någon betviflat, att det varit allvar med preussarnes krigförande, så skall han nu vara bragt ur sin villfarelse. De preussiska frontbatterier, som man så länge talat om, blefvo färdiga i dag, och under förmiddagens lopp sköts på dem från våra batterier, dock icke mera, än att vi temligen ostörda tillbragte förmiddagen på vanligt sätt, utan att tänka på något synnerligen allvarsamt. Vid middagstiden gick jag med en af mina kolleA — — 1 Roe — 2 — ger ett slag längs sundet. Solen sken, foglarne qvittrade och hoppade på vägen, små vårblommor tittade fram på gärdena ur det tunna gräset allt var vackert, nästan idylliskt. Men klockan fram mot 3 börjades en kanonad, som med hvarje ögonblick tilltog i styrka och till slut blef så öfverväldigande stark, att jag äfven under de hetaste stridsdagar ej hört något dylikt. Vi skyndade fram till staden och fingo här förklaringen. Fienden hade öppnat en häftig eld från tvenne batterier i fronten, ett vid Avnbjerg och ett till höger om Dyppel, samtidigt spelade batterierna på Broagerland med ovanlig kraft, och våra verk svarade ifrigt. Den stora artillerikampen hade börjat, efter det misslyckade angreppet d. 28 ville preussarne nu söka demolera våra batterier, för att derefter storma. Vi gingo förbi slottet (Sönderborgs) till stranden. Otver hela landskapet på denna sida om Dyppels berg hängde ett lätt, hvitt I rökmoln och vinden förde krutlukten öfver till oss. De hvita rökpelarne stego upp från Broagerbatterierna öfver det blåa hafvet, skottknallarne ljödo i våra öron, granaterna foro hvisslande genom luften, för att sprida omkring sig död och förstörelse. På en minut hörde jag ej mindre än 25 skott; det är 1,500 skott i timmen, och likväl var elden då icke starkast. Vi stodo en stund vid qvarnbatteriet och betraktade den imponerande scenen, I derefter gingo vi vidare längs kusten, för att på denna väg återvända till staden. På en gång ljöd ett starkare dån än vanligt; vi kände detta ljud så väl, en granat måste ha fallit ned i staden. Vi vände oss om, och en hvit rök betecknade för oss det ställe, der granaten sprungit. Och nu kommo de susande, den ena efter den andra, de föllo med brak ned i staden, krossade husen, sårade civila och militära. Ingen underrättelse hade på förhand gifvits, den öppna staden var utsatt för ett formligt bombardement. Och fisenden fortfor dermed, och han fortfar ännu, såvidt jag kan finna. Den scen, staden erbjöd, ötverensstämde i dag vida mer än vid det föregående obetydliga bombardementet med de skildringar, som flera Köpenhamnstidningar lemnade at detta. I dag såg man verkligen många vagnar med flyttsaker röra sig genom gatorna, man såg gamla, darrande qvinnor stödda mot sina barn, vackla ut ur staden, man såg skräck och ängslan afmålade på många ansigten. Men underligt nog stannade många qvar, liksom om ingenting hade händt. Butikerna stodo öppna, genom de upplysta fönstren kunde man se tamiljer samlade omskring sina tåbord, unga damer serverande te och skämtande, alldoles som under helt vanliga omständigheter. Jag kan icke förstå eller förklara detta märkvärdiga lugn under faran, som jag ofta funnit härstädes; det måste vara ett drag i vår nationalkarakter, och dertill af Just den sida, som gör våra soldater så starka i farans stund. Och under all denna förvirring blåste I musiken som vanligt från kl. 5 till 6 utanför generalens boning sina gladaste melodier, och (kl. 9 ljöd Den tappre Landsoldat vid taptot genom gatorna så stolt, sä upplyftande stolt som någonsin. Under eftermiddagens löpp Jinfördes icke så tå sårade, några lätt, andra mycket svårt, några nästan döda. Men soldaterna marscherade dock vid aflösningen med godt humör ut på sina farliga poster, och talade man med dem, yttrade man sig om möjJligheten af att preussarne tidigt på morgonen kunde företaga ett angrepp, hoppades de ständigt, att man skulle lyckas slå dem tillbaka. Våra skansar skola icke hafva lidit synnerligt af den häftiga beskjutningen, och det är för sögonblicket det vigtigaste. bå det började skymma, hade jag fattat posto på en hög backe bakom staden. Ett mera storartadt och i all sin förfäran gripande panorama kan man ej lätt tänka sig. Hela landskapet framför oss var likeom betäckt i med krutrök, men genom denna sågo vi hvarje blixt från kanonerna, än från Broager och än från våra batterier. Längs kanten vid Dypnolhorpaf Slo-SAA Ät OM