Göteborgsposten – 6 april 1864, sida 1

— Jag skall säga er det, Jean, fortfor miss Ellen med en alltmer bönfallande röst, men ni skall ha förbarmande med mig och rädda mig från sir Robert Waldens vrede. Dessa sista ord väckte Jean de Frances förvåning. — Hör på, fortfor hon, jag har velat strida mot er, jag inser väl att striden öfvergår mina krafter. Jag erkänner mig öfvervunnen. Men i det jag velat göra er ondt har jag skadat mig sjelf, ty jag har erkännt allt för sir Robert Walden. Jag har sagt honom att ni var en zigenare liksom jag, att Roger var en zigenare och sir Robert har gjort mig till sitt redskap. Om jag utlemnar Cynthia till er, skall sir Robert, som jag då förrådt, förjaga mig! Tårarne runno ur hennes sköna ögon under det hon så talade. Oaktadt sin slughet och skarpsynthet blef Jean de France narrad af denna smärta. Han tyckte sig verkligen se denna unga flicka, uppfostrad i stora verlden, plötsligt förjagad ur det hus der hon tillbragt sin ungdomstid, utpekad såsom zigenerska och tvingad att återgå till en föraktad och förödmjukande ställning. — Nåväl! sade han, gifvande vika för sin ädlare natur, om du blir förjagad af sir Robert, skola vi upptaga dig, vi som du förnekat. Miss Ellen skakade på hufvudet. — Ah! ni vet icke, Jean, sade hon, hvad det vill säga att ända hittills ha lefvat som arftagerska. Jag har stridt emot er, jag ångrar mig; jag har velat bli Rogers hustru, jag ångrar mig; men gör mig ej olycklig, haf för