Göteborgsposten – 5 april 1864, sida 2

gaf en god bild åt detta reflexionselement, men tycktes oss likväl i någon mån sakna det sullt tvärsäkra, den lugna objektivitet, som är så egendomlig för en icke retad dalmas, på samma gång hr L. ej egnat den omsorg åt instuderandet af moradialekten, som skulle varit önsklig. Det kan nu vara en sak alldeles för sig, om dialektspråket är nödigt på scenen, och att det har skäl för sig, framgår af Wallensteins Läger; men är nu en gång dialekten indragen, bör skådespelaren troget återgifva den, och hr Lagerqvist lyckades ej deri, hvarigenom äfven rollen kom att sakna den ursprunglighet, den omedelbarhet som förf. säkerligen dermed afsett. Att den det oaktadt anslog, är en särskild förtjenst hos såväl förf. som skådespelaren, af hvilka den förre vetat att deri nedlägga stämgaffeln till alla de strängar, hvilkas toner måste slå an på hvarje fosterländskt sinne, medan den senare genom bonhommie och en oftast osökt naivetet i spelet upphjelpte hvad som i ett förut nämndt afseende brast. Emellertid kom härvid icke den förkärlek, hvarmed förf. behandlat denna figur, att inverka för mycket undanskymmande på konung Göstas parti (hr Pousette). Hr Pousette, som i allmänhet framställde sin roll med väckande af intresse och stundom med konstnärlighet, hade en af dessa lyckliga aftnar, då författaren och skådespelaren kunna i hög grad samfält utöfva intryck på åskådaren. Vi vilja icke säga, att hr Hedbergs eller hr Pousettes konung Gustaf, hvar för sig tagen, är en figur, som vi här helst skulle velat se. Skaldens Gösta är för mycket af krönikans Gustaf I och för litet af denne märklige man, som i sig representerar ett helt nytt tidehvarf, som utgör återspeglingen af dettas märkliga skiften, som är det stenkummel öfver en förruttnande tillvaros graf, på hvilken en ny vår sår blomfrön, ur hvilka sedan spirar upp en ny vegetation i hela dess prakt, med dess fullhet af lif, helsa och styrka. Skådespelarens konung Gösta är för mycket teaterkonungens, saknar kanske ej så litet af denna inre inspiration, som fyller remnor hvilka skalden lemnat oafsedda och gifver den fulla ädelheten åt vissa momenter (vi erinra i förbigående om kron-aftagnings-ceremonien); men båda sammanslagna hafva dock rönt framgång, och idetta med rätta i de flesta fall. Den roll, hvars återgifvande i sanning på oss gjort det bästa intrycket, har varit Olai Petri, som utfördes af hr Bohman. Författaren och skådespelaren samverkade här, och understöddes båda af det stora ämnet, åt hvilket vi, i förbigående sagdt, dock skulle önskat att förf. gifvit mera betydenhet än nu kanske varit fallet, då Olai Petri sak fått stå väl mycket i bakgrunden för den konungslige Wasas. Hr Bohman, som ständigt gått på ett förtjenstfullt sätt framåt, har emellertid genom sin framställning af den unge reformatorns roll ytterligare ökat den högaktning, en och hvar teaterhabitu måste hysa för denne flitige, alltid använde och i så olika brancher så ofta oklanderlige skådespelare. Biskop Brask hade i hr W. Åhman sin representant. Var det förf:s eller skådespelarens fel, att det intresse, som borde tillkommit denna roll, ej alltid gjorde sig gällande. Den föreföll oss stundom väl torr (författarens fel), men den framställande konstnären tycktes oss ej heller hafva åt densamma egnat den sorgfällighet, som vi från denna sida väntat. Några väl framställda momenter försonade dock åskådaren och lemnade kanske, hvad Brask så gerna höll på, öfverloppsgerningar. I Peder Galle har förf. velat framställa den gamla sjunkande trons ifriga apostel, ehuru han dock på grund af sin vacklande håg mellan att gora konungen och kyrkan till hufvudpersonen, ej heller åt denne skänkt hela den betydelse, som kunnat honom tillkomma. De momenter, i hvilka han blossar upp och höjer sig öfver hvardagskarakterens nivå, föresalla derföre något tillfälliga och mannekinsartade. Hr Bosins framställning af densamma var dock en företeetse af visst intresse. Denne unge skådespelare lade deri ett nytt bevis på hvad kraft och studier förmå. En annars vek, qvinlig organ hade här ombytts till en kraftig manlig stämma, och hvarje åskådare, som följt hr B., kände sig säkerligen angenämt öfverraskad. Hvad de öfriga rollernas utförande angår var det i allmänhet oklanderligt, isynnerhet om man fäster afseende vid de förhållanden, som måste göra sig gällande, då det är frå— —