Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 2

— mAm2 474 171 MARVEL 101 hån och medömkan. Och dock är den tyska folkrörelsen eller revolutionen hans enda hopp. Det är i denna riktning som hans förtrogna och verktyg arbeta. Hans geheimeråd sSamwer är bittida och sent ute på resor; han shar nu nyligen berest hela Tyskland. D. 22 mars inträffade han i Frankfurt. Här instruerade han centralkomitåen och höll samtidigt konferenser med flera af Mellanstaternas förbundsgesandter. D. 24:de inträffade han i I Gotha, för att tala med hertig Ernst, som kom tillbaka från Paris, der han verkat för en allmän folkomröstning i Slesvig och Holstein. Derifrån for han till Karlsruhe och BadenBaden, för att tala med minister Roggenback och hertigens gesandt v. Stockhausen. Det berättas nu, att man i hertigdömena vill organisera ett passivt motstånd, såframt stormakterna skulle vilja försoka ett återställande af de forna förhållandena, för att derigenom framtvinga såsom sista medlet en allmän folkomröstning. Detta är agitatorernas sista parole, och vi skola kanske snart se ett nytt gyckelspel i denna stil uppföras inför våra ögon, hvartill man kanske skall vilja begagna sjelfva tiden under konferensen. Parisertidningarne sysselsätta sig nu nästan uteslutande med konferensfrågan. La France säger uti en artikel för d. 31 mars, att man nog skulle kunna uppnå enighet i afseende på den danska frågan, om Europa endast vore enigt i de andra stora frågorna. Men angående Polen, Italien och Orienten råder den största splittring. Af Europas stormakter är endast Frankrike ointresseradt i den danska frågan. Båda dess hufvudpunkter: Tysklands önskan att beherrska Östersjön och det skandinaviska elementet, beröra endast indirekte Frankrike. Frankrike kan utan någon förut fattad mening sätta sig vid konserensbordet. Dess inflytande är endast egnadt åt rätten, rättvisan och Europas intresse. Det skall äfven i denna konferens grunda Europas fred på de af detsamma representerade principer, — Constitutionnel fäster uppmärksamheten derå, att Danmark, som angripits i nationalitetsprincipens namn, står midtemot ungerska, venetianska och kroatiska trupper. Den moderna diplomatien måste beflita sig om att kunna utfinna ett nytt rättsuttryck som förenar nationernas frihet och ära med garantierna för Europas jemnvigt. De olika tidningskorrespondenterna från Paris omtala rykten om ifriga förhandlingar mellan Frankrike och Sverige, på hvilka redan följt eller skall följa en närmare konvention. Garibaldi väntas skola komma till Southampton som i lördags, der han skulle emottagas af stadens borgmästare, hvilken skulle till honom öfverlemna en med oräkneliga underskrifter försedd adress från innevånarne på platsen. Ännu alltjemt håller sig vid lif ryktet om en nära förestående ministörförändring i England, hvarvid hr Disraeli skulle vara designerad till utrikesminister. Den nya ministerens uppgift skulle vara, att åter anknyta det vänskapliga förhållandet till Frankrike. Det tros allmänt, att Palmerston-Russellska ministeren ej skall kunna öfverlefva det väntade konferensfiascot. En korrespondent till Weser Leitung lemnar närmare upplysningar om konflikten mellan erkehertig Maximilian och österrikiska regeringen. Kejsar Frans Josef är personligt inblandad i striden, och ett häftigt uppträdande har egt rum mellan bröderna i ministeriets och statsrådens närvaro. Grälet uppstod i anledning af erkehertigens begäran att han skulle bevisas kejserliga ärebetygelser vid sin afresa samt att öfverfarten till Mexico skulle ske med fregatten Novara. Detta ville kejsaren ej gå in på, och då hertigen hotade att han i så fall ämnade att inskeppa sig i Antwerpen på ett franskt skepp, förklade kejsaren att han skulle tillkännagifva för riksrådet, det erkehertigen utan sin kejserlige broders tillåtelse lemnat Österrike och mottagit en främmande krona, samt dymedelst förlorat sina arfsföljdsrättigher. Kejsaren tilllade att han vore öfvertygad om att riksrådet ej skulle draga i betänkande att utstryka erkehertigen från de österrikiska prinsarnes antal. Nu var gärdet uppgifvet. Erkehertiginnan Sophie, kejsarens och erkehertigens moder, försökte förgäfves att mäkla fred; hon afvisades så hättigt och ogrannlaga att hon genast fann sig föranlåten att lemna palatset. Samtidigt afreste erkehertigen med gemål. Icke en enda af den kejserliga familjen ledsagade dem till bangården; några civila och militära myndigheter, som för skenets skull nedsändts för att uppvakta vid det höga parets afresa, ville erkehertigen ej en gång se. Erkehertig Maximilian lemnar efter sig i Wien en betydlig skuld, och kejsaren har förklarat sig ej vilja betala en enda vitten deraf. Från London skrifves d. 29 att det protokoll, som förklarar Englands protektorat öfver Joniska öarne för upphäfdt, nu blifvit un1 AT 2