Göteborgsposten – 4 april 1864, sida 2

Från Utlandet. Ställningen inom Tyskland har för närvarande stor likhet med den, som omedelbart föregick vapenstilleståndets antagande i Malmö år 1848. Å ena sidan ser man de båda tyska stormakterna drifna fram af den revolutionära strömmen i Tyskland till en invasion i Danmark, men olustiga för stridens fortsättande, bestormade af det fredsälskande England och sjelfva på alla håll och kanter hotade med upplösning och upprorsanda inom sina egna landamären; å andra sidan en sjelfkonstituerad Frankfurter-församling, hvilken genom reskripter och upprop sätter folkmassorna i rörelse, agiterar hela Tyskland och föreskrifver de vilkor, under hvilka stormakterna skola sluta fred. Ännu är icke Preussens och Österrikes program, occupationen af hela hertigdömet Slesvig utfördt och infriadt; ännu är icke hvarken Als eller Dyppel taget, och man börjar likväl tala om konferenser och fredsförhandlingar. Detta har satt tyska nationalpartiet i den alldra största rörelse. Stora folkmöten hafva hållits i Hamburg och i Berlin, der man efter hetsiga debatter, i hvilka äfven den yttersta venstern kom till ordet, antog Frankfurterresolutionerna, och man kan vänta, att detta exempel skall bli föjldt af de talrika församlingar i alla trakter af Tyskland, som blifvit sammankallade till annandag påsk. Resolutionen lyder ordagrannt sålunda: Hertigdömena Slesvig-Holstein hafva rätt, att vara nära förenade stater, att lefva alldeles söndrade från Danmark under sin egen furste. Hvarje beslut som fattas angående hertigdömenas öde i strid mot folkets vilja, hvarje öfverenskommelse med främmande makter, som prisgifver hertigdömenas rätt, är en rättslös våldshandling och äfven ett förräderi emot Tysklands ära och intressen. Nästa ögonblick skall sönderrifva och förstöra dem. Vi sakna ännu alltjemt en ordnad representation för nationen — ett tyskt parlament! Vi fortsara alltjemt, att åter uttala de nationala fordringarne, att förmana och varna maktens innehafvare! Men går hvarje förmaning förbi utan verkan, må då de skyldiga hemsalla åt sitt välförtjenta öde!Det hotas således med revolution; men den tyska demokratien går ännu längre. På mötet i Hamburg föreslog hr Marr (utgifvare af Die Nessel) att man skulle, förutom uttalandet i slesvigholsteinska saken, tillägga: Mötet förklarar, att vårt fosterlands enda frälsning icke består i upprätthållandet, utan tvärtom i bortskaffandet af några och tretio höghetsrättigheter, vare sig genom folkkraftens välde, eller genom en mäktig mans handling. Detta är den enda utvägen, att kunna skapa ett enigt, fritt och starkt Tyskland, som både inoch utåt representeras af ett enda parlament! Dessa resolutioners och uttalandens praktiska betydelse är visserligen icke synnerligt stor i ett ögonblick, då stormakterna hafva väl rustade armer i fält och äro mer än någonsin beslutna att med väpnad hand krossa de revolutionära rörelserna. Men det är dock den, som drifvit stormakterna fram mot Danmark, som tvingat alla småoch mellanstater att i den slesvigholsteinska djerft kasta sig i revolutionens armar, som förvandlat den gamla stadiga Förbundsdagen till den mest trätlystna församling i Europa, som ständigt låter minnet af stormen 1848 susa omkring de förskräckta furstarnes öron. Det är visserligen så, att hvarken kejsar Frans Josef och Rechberg eller konung Wilhelm och Bismarck vilja ha rykte för, att gifva efter för det suveräna solkets fordringar, men i verkligheten gifva de dock efter så mycket de kunna; och det är just öfvertygelsen härom, som föranleder folkledarne, att ständigt höja allt starkare rop, att tjuta och skrika, som om hela verlden skulle förgås; ty de veta, att man i Tyskland kan genom sådana medel uträtta alldeles otroliga ting. Ett appendix till den stora tyska rörelsen är den Folsteinska. Sällan har väl något land betunnit sig i en sällsammare ställning än Holstein nu är det: tre regeringar och ändock ingen. Konungens, den rättmätige furstens höghetsrätt är suspenderad; 2:ne maktoo 2— U 3 224 1