Göteborgsposten – 1 april 1864, sida 1

Hvad är på färde? ropade jag. Ingen iade tid till att svara. Ett hvinande ljud i lufcen, en knall och ett rökmoln nere på platsen mellan slottet ych mitt fönster gaf mig likväl straxt det iskade svaret. bet är således afgjordt att preussarne cke ha något begrepp om god ton och folkkick!suckade jag nästan öfverraskad, låste gen min portfölj, snörde ihop min tornister och tog på min kavaj. Då jag kom ned i förstugan stodo husets invånare der allaredan resdrägt, då jag kom ut på stentrappan såg jag menniskor fly åt alla sidor, fruntimmer med tofflor på fötterna och en tunn schal öfver hufvudet, karlar med små barn på armen, pigor och drängar lastade med korgar. Hurrreesr! ljöd det änna en gång ötver hufvudet på mig, och från huset bakom den bostad, hvilken jag var i begrepp att lemna, hörde jag i ögonblicket derpå en förfärlig explosion och ett brak, som om tusen takpannor hade blifvit slagna i stycken. Nu börjar här bli roligt., ropade en sveusk läkare till mig i förbigående och skyndade sig till lasarettet. Ännu en gång samma hvinande crescendo tremulo, en ny explosion nere på timmerplatsen icke femtio steg från trappan, der jag stod och ett regn af grus och splittrade trästycken. Jag fick god lust att uppsöka en liten skärfva af den granat, som hade varit så vänlig att krevera så tätt bredvid mig utan att förorsaka mig någon slags olägenhet, lade min tornister ifrån mig och gick tvers öfver vägen som längs utefter timmerplatsen leder uppåt Möllebatteriet. I detsamma jag kom fram till uppgången till detta blef jag ropad an af en artillerikapten, hvilken i ett briljant lynne kom gående öfver platsen. Kom hit, skall ni tå se hvar den siste granaten -gick in. Jag följde hans uppmaning och hade just hunnit fram till honom, då ett nytt hvinande och en ny skräll hördes alldeles bredvid mig, och den plats, på hvilken jag stod, då han först tilltalade mig — ungefär 14 steg ifrån der jag nu befann mig — var förvandlad till en graf, mer än tillräckligt stor för min ringa person. Hade jag stått qvar der i 10 sekunder till hade jag varit splittrad i småbitar liksom granaten. Kaptenen log, liksom om ingenting farligt passerat, men han var också kapten, och af hans yttrande är jag frestad tro att ban var fatalist, men då jag icke var någotdera, tog jag i största hast min tornister på ryggen och gaf mig i väg. Det är en icke ovanlig yttring af sjelfkänslan, att folk i allmänhet betraktar sitt eget lilla jag som den centralpunkt, omkring hvilken hela verlden vänder sig och att man tillfölje deraf alltid tänker sig hvart och ett omslag i väder och vind moteller medgång, naturens ordning och slumpens nycker, icke som en nödvändig verkan at gifna orsaker, utan som en personlig ynnest eller chikan. När jag berättar att af de tjugo eller tretio bomber och spetsgranater, hvilka kastades in i Sönderborg, ett halftjog föll ned i mir närhet, skall törhända en arg baktalare möjligen finna det lätt nog att påbörda mig den inbillningen, att min närvaro skulle haft något inflytande på projektilernas bana, men mot alla slika beskyllningar vill jag dock rentvå mig genom att anföra de verkliga orsakerna till att jag befann mig midtemellan besagde banors ändpunkter. Det hus, hvari jag och mina kontubernaler hade rönt ett vänligt emottagande och funInit en angenäm fristad, var en hvit byggnad med torstak, belägen i stadens yttersta ända midt emot Broageriandet; endast slottet låg L —äF — —