Göteborgsposten – 1 april 1864, sida 1

— ÄVIIvad tusan var det för slag? utbrast en borgare och pekade på en svart rökpelare hvilken visade sig i luften öfver Dyppels qvarn. — bet var en fientlig granat och derborta till höger föll just nu en till, upplyste en officer. — Men på det sättet kunna de ju nå ända till centrum ? — Ja visst. — Men det är ju nära nog en half mil? — Ja, hvad betyder väl en half mil för nutidens uppfinningar i artillerivetenskapen? — Nen det är ju fasligt att tänka sig, det en person som står så långt bort, att man icke en gång kan upptäcka honom med en teaterkikare, så der ett, tu tre kan skicka en fyra och tjugo skålpund bly i magen!— Ja. och det så qvickt att det går tvärs igenom en innan man hinner att gå ur vägen. Men, hvad är det? I detta ögonblick reste sig en vattenpelare icke långt ifrån Rolf Krake. — Nu tror jag, min själ, att de skjuta efter vårt pansarskepp— Ja, min sann, göra de icke så. — -Nå tror ni att Rolf Krake svarar? — ÄTror ni att ett pansarskepp bryr sig ( om en granat, som är afskjuten på 7090 alnars afstånd och till på köpet icke har träffat! — Men — kors för tusan! Kunna de skjuta 7000 alnar så kunna de ju också skjuta in i staden. — Ja, vasserra! — Wånne de verkligen kunna talla på den ideen! — bde göra de helt säkert endera dagen, men först äro de nog så artiga att ge ser och annat godt folk en timmas respit för följa hustrur och barn ur staden. ) — —— — ———— — — -Kan man vara riktigt säker på den saken. — Naturligtvis. Annars skulle de ju icke ha något begrepp om hvad som hör till god ton och folkskick. Jag gaf mig icke tid till att längre höra på samtalet utan skyndade mig hem till mitt logis för att fortsätta skrifva på mina skizzer. Kanondundret fortfsor med skott efter skott omkring fem eller sex i hvarje minut, men också det kan man vänja sig vid, och jag skref snart utan att finna mig det minsta störd. Etter en liten stund kom en af mina kontubernaler hem. — Huru länge tänker ni stanna här i Sönderborg? frågade han mig i en temligen allvarsam ton. j — ills Dyppel blifvit intagen eller tills man börjar att bombardera staden-, svarade jag. — )Ja, då är det bäst att ni börjar att packa in, ty det ser ut som om preussarne tänka på att börja med det sistnämnda. — Avarföre tro ni det?— Jag har sett två kulor falla ned i vattnet i närheten af slottet. — bet har varit skott i våda. Preussarne som ha så förträffliga spioner veta na3 turligtvis mer än väl, att slottet endast är ett lasarett tör utslagspatienter, och de kunna väl icke vara nog chikanösa att vilja störa de stackarne i deras svaftvelkur ... En mycket misstänkt skräll afbröt mig. — Ilör ni? — Det var en bomb som föll ner här i grannskapet!. — Ån nej! Tro ni mig, det var bara en nbrädstapel som ramlade ner-. a Jag reste mig emellertid upp från skrif-bordet och öppnade fönstret. Folket rusade -upp efter gatan alldeles som vid en eldsvåda. MJ