Göteborgsposten – 1 april 1864, sida 1

— -—— kott, som då och lät höra sig, utan det varj n tätt ihållande kanonad, som kom fönster1 utorna att darra. När man icke är van vids enna slags taffelmusik, påskyndar den mål: I iden i hög grad, och när man är reserent röer man deraf samma intryck, som soldaten s! t en trumhvirfvel. Jag skyndade mig följakt-e igen till allarmplatsen. Från Möllebatteriet öfversåg man hela len sydliga kuststräckningen af Wemmingond, men den starka blåsten gjorde bruket ut kikare ytterst kinkigt och den disiga luft, som trots solskenet inhöljde Broagerlandet i on lätt slöja, hindrade det beväpnade ögat rån att se stort mera än det obeväpnade. Så mycket kunde deck hvart och ett öga, hvilket icke var alltför svagt, upptäcka, nemligen att det på sex, sju ställen der midtöfver med några tå minuters uppehåll visade sig ett litet, tätt, hvitt rökmoln, och hvar och en, hvilken icke var alltför lomhörd, uppfångade straxt derpå ett doft ljud, ungefär som ett svagt slag på en stor trumma. Stundom följde dessa små rökskyar med tillhörande svaga åskknallar så tätt på hvarandra, att innan vinden hade skingrat den ena röken, såg man två andra bryta fram. Då och då hörde man ett starkare brak och såg ett rökmoln höja sig öfver den sydliga sluttningen af Dyppels backe. Det var våra kanoner på skansen n:o 2, hvilka läto höra at sig. Den publik, hvilken tagiv plats på galleriet å Mölleskansen, var mycket blandad. Officerare och soldater, proviantmästare och trainkuskar, civila personer af alla stånd och klasser följde med uppmärksamhet gången af föreställningen och samspråkade helt gemytligtunder de korta mellanakterna. — -Månnm tro han der midtöfver verkligen kan göra något ondt vid våra skansar? sporde en bondhustru en soldat, som stod bredvid henne. — Åh, ännu ha de icke gjort oss stor skada, svarade han; en af deras granater öfverstänkte oss i går med smuts då vi voro på skansarbete och en annan gick tvers igenom en officershy tta. — Utan att göra någon skada — Nej, skada gjorde den visst, ty den krossade allt porslinet som fanns derinne. — Alltsammans! utbrast bondhustrun medlidsamt. — Ja, hvart eviga grand! försäkrade karlen med ett förstulet grin ät en kamrat. — Kunna vi icke nå öfver till dem också?t frågade en borgare en officer, som var inqvarterad hos honom. — Jo, gudbevars! svarade denne. Jag observerade just när vi skickade dem den första granaten. Den träffade visserligen icke det batteri, åt hvilken den var ämnad, men flög ötver på sidan om backen och bättre kunde den icke ha träffat, ty den föll alldeles I midt i en arbetskolonn, som i sluttningen höll I på att utstaka plats för det batteri, från hvilI ket det nu skjutes. Det var icke ledsamt att såse huru brådtom de singo. — Men kunna vi då icke jaga bort dem med våra kulor? I — bet blir ingalunda lätt, allraminst så länge vi endast ha ett par refflade kanoner deruppe, medan fienden har bortåt tjugo, tretio stycken och ligger så godt som alldeles skyddad bakom backarne. — Men våra skepp då? — Rolf Krake dernere? — -Rolf Krake kan göra alltför stor nytta genom att flankera fienden under en storm I på skansarne, för att vi skulle låta den gitva sig in i en onyttig strid med lerkullarne derborta — svarade en civil ungherre som skul: le låtsa att vara hemma i krigskonsten. RESER ASEA EEE EEE ETEN