Göteborgsposten – 1 april 1864, sida 1

framför oss. Vi hade flera gånger på skämt anmodat vår förekommande värd om att för vår gemensamma säkerhets skull gifva huset en mörkare ytterfärg, enär det i händelse af ett bombardement skulle gifva fienden en alltför markerad sigtepunkt, men på rena allvaret tror jag att det var lika så litet på detta som på mig, som det sigtades. Saken förhåller sig så, att om man drager en linie från de fientliga batterierna till det gentemot belägna slottet och det bakom detsamma högre upp i staden belägna, tornprydda rådhuset, så ligger vårt logis på denaa linie ungefär midtemellan de två nämnda byggnaderna mot hvilka antagligen skotten riktades. Tysken, som har sina spioner öfverallt, har naturligtvis sådane äfven i Sönderborg och dessa ha förmodligen inrapporterat att på slottet befanns ett militäriskt magasin, att på platsen der bakom funnos en mängd artillerivagnar och en ansenlig mängd granater i staplar, hvilka granater dock icke voro fyllda, och att ett betydligt antal af våra ammunitionsvagnar voro placerade i en gård tätt intill rådhuset. Iäraf förklaras det ganska lätt, buru jag utan all min förskyllan eller värdighet kom att åtnjuta den stora äran att vara midti elden. Ett par — man påstår t. o. m. flera — granater hade träffat mitt stolta grannhus, slottet; en af dessa hade tagit bort ett hörn af taket och tilltölje deraf naturligen anställt icke ringa förvirring bland dem, som voro inqvarterade på vinden, två å tre stycken kreverade på platsen mellan huset och slottet; den första gick in i ett litet hus nära oss på högra sidan alldeles bredvid ÅHotel Alssund och en af de nästa gästade en urmakare till venster om oss. I den närmaste gården bakom mitt qvarter Stadt Haderslev slog en granat in genom taket och exploderade på vinden med en så dråplig effekt att hela betäckningen af takpannor på en gång kastades på ömse sidor ned i gatan så att hela takresningen blef qvarstående i all sin nakenhet. För de ärade läsare och läsarinaor, som endast känna granaten till namnet och icke ha gjort deras närmare bekantskap, skall jag taga mig friheten att beskrifva dessa stygga tingestar, så korrekt som det låter sig göra efter de spillror af sådane, hvilka jag kommit i tillfälle att ta i ögnasigte. Den preussiska spetsgranaten liknar till form och storlek en Champagne-halfbutelj af hvilken man tänker halsens tunna del borttagen och täppt med en spets. Bottnen är jemnt afskuren och har i midten ett litet nål, som begagnas vid tyllningen och derefter täppes med en skruf; tätt invid bottnen är anbragt en upphöjd ring, hvilken sasthåller ett öfverdrag af bly, hvilket under afskjutningen pressas tillsammans af kanonens refflade lopp utan att göra detta någon skada. Inuti är granaten ihålig ända till en god half tums tjocklek, ihåligheten är fylld med sprängsats och i spetsen är antagligen anbragt en percussionsapparat ty de krevera så fort de vidröra något föremål. Genom att tvingas in i refflorna som slingra sig igenom loppet kommer granaten att rotera omkring den axel, hvilken man kan tänka sig mellan spetsen och medelpunkten af den flata bottnen och det är detta omkringsnurrande, som förorsakar den vederstyggliga musiken, då prosjekrilen far genom luften. Ett ögonblick efIter det den dofva kanonknallen hade nått våra öron, hördes detta Hurrrr! hvilket på sen sekund steg i styrka från vindens svagaste hvissling till orkanens vildaste hvinande, åtminstone när projektilens bana var så närgående, som dens, hvilken kom mig närmast. En kanonsalva är i mitt tycke ett harmoniskt välljud i jemnförelse med dessa vämjeliga spyflugors surrande. ——— — TT PI 211 LL 2 20 JAAA ARR han här