Göteborgsposten – 31 mars 1864, sida 2

Jean, som laddat sina pistoler, försäkrade sig om att den långa dolk, som han bar i gördeln, lopp lätt i sin skida. Simson framdrog ett eldstål och fnöske och tände en liten blindlykta. Båda två begåfvo sig derpå in i cottaget. Huset var öde, men der herrskade den största ordning. Hvart än Jean och Simson togo vägen mötte de ingen. — Jag tyckte likväl att jag hörde... yttrade Simson. Jean höjde på axlarne. — Det var vindens sus bland träden, sade han. Sedan de fruktlöst besökt hvarje rum återvände de i den blå salongen. Orörlig och förlamad hörde Cynthia i lönnrummet deras samtal. Dai-Natha och miss Ellens tjenare stodo bredvid och tillbakahöllo andedrägten. — Jag måste likväl återfinna Cynthia! utropade Jean de France och stampade i golfvet med dof vrede. Men, yttrade Simson, om det verkligen är miss Ellen som bortfört henne, är det säkert att hon ej fört henne hit. Och likväl, mumlade Jean, tycktes hjulspåren tillkännage detta. Jag måste se efter utanför. (Forts.)