Göteborgsposten – 31 mars 1864, sida 1

let ur händerna och öfverlemna sig åt tveksamhet, då skall det nogsamt bli tillfälle att kräfva räkenskap inför nationen. Det finnes saker inom förhandlingarne med och om Danmark, hvilka torde tynga med blyvigt på regeringen och som ännu icke, oaktadt alla ifriga rentvagningsförsök, kunnat göras från svarta till hvita. Man torde nemligen — utan att nu fästa sig vid hvad som varit bäst eller icke — med skäl kunna fråga: hvarföre regeringen, då allvarets stund nalkades, tvekade att fullfölja alliansförhandlingarne, fastän hon tillåtit, ja, underblåst, att de inom den allmänna föreställningen erhöllo en omfattning, hvilken var egnad att ingifva danska folket förhoppningar, som man redan på förhand visste sig ej kunna förverkliga samt det öfriga Europa en allmän mening om ett politiskt handlingssystem, hvars mål skulle vara ett starkt Skandinavien, hvilken mening nu förbleknat och ej lär kunna upphjelpas med en eller annan militärisk demonstration i Skåne, — och hvilken slutligen måste pålägga oss sjelfva en känsla af moraliska törpligtelser, som, säge hvad man vill, i redan ej ringa mån rubbat ett godt förhållande och väckt en söndring som nog skall bära sina sura frukter, ifall ej mera gynsamma omständigheter möjligen inträffa. Man skall från andra sidan säkerligen återigen upprepa, att det varit de skandinaviska organerna inom pressen, som sjelfva gifvit fart och utvidgning åt alliansryktena; vi hafva sett vår kollega på platsen korsa sig häröfver, glömsk af att hon sjelf förut flera gånger varit minst lika duperad som någon annan och offentliggjort artiklar, hvilka tydligt sagt, att då regeringen nu bestämt sig för alliansen, så i Guds namn då! H.-T. har visserligen ej varit för denna allians på senare åren, men hon har dock, väl till märkandes, mer än en gång antagit den vara en fait accompli och derigenom ingifvit den danska allmänheten precist lika falska föreställningar, som någon annan organ. Om så behöfves, skola vi kunna uppvakta med några artikeltriader, som skola tala mera bevisande, än den förgrymmelse, som H.-T. nu visar mot de skandinaviska organerna, hvilkas enda fel i denna sak varit, att de trott den skandinaviska iden (som dock är och förblir Nordens bästa framtidstanke) vara ett fullfärdigt foster äfven inom kabinettet. För att återvända till Storthingsbeslutet, kunna vi ej underlåta att särskilt fästa uppmärksamheten på den stora minoritet, som uttalade sig emot det i motiveringen förekommande yttrandet: sastän det stora flertalet af norska folket säkerligen ej önskar någon närmare politisk förbindelse mellan de förenade rikena och Danmark etc. — 54 röster mot 57 rösters majoritet, ett utslag som tydligt ådagalägger, att den skandinaviska enhetstanken redan har så fasta rötter, att den ej mera kan uppryckas. Det kan antagas för gifvet, att om regeringen uppträdt med mera kraft och med särskild betoning af framtida eventualiteter i denna riktning, någon sådan sats som den här ifrågavarande ej kunnat i storthingsbeslutets motivering inflyta. Med kännedom om byråäkratiens öfvervägande inflytande inom Storthinget, der den egentliga medelklassen, som i en konstitutionel stat måste genom sin mera sjelsständiga ställning, parad med intelligens, utgöra samfundets kärna, ingalunda kan sägas vara rättvist representerad, bör man ej undra öfver, att man i Norge velat gifva uttryck åt denna isoleringslust. Man kan tvärtom finna det betecknande, att en så stor minoritet förefunnits, på samma gång man måste erkänna, att regeringen ingalunda kan behöfva i detta afse