Göteborgsposten – 30 mars 1864, sida 1

kände Cynthia luta sig emot hennes arm, halfdåd af glädje och rörelse. — Rör dig ej! ropa ej, om du vill lefva! upprepade hon. Cynthia svarade ej. Hon riktade genom den i biblioteket skickligt anbragta springan cn brinnande blick på sin son, Roger bugade sig för miss Ellen och kysste vördnadsfullt hennes hand. — Min älskade, yttrade denna med sin ljufvaste röst, skall ni väl förlåta mig att ända till den grad ha glömt det passande, att jag skänkt er ett möte här i mitt eget hem? Men faran är hotande: jag har förlorat hufvudet. Miss lillen talade med upprörd stämma. — En fara! utropade Roger, ni är utsatt för en fara? — En fara som hotar oss båda. — Min Gud! — Vet ni väl att jag varit nära att bli skiljd från er? — Himmel! mumlade Roger. — Ah! återtog miss Ellen, jag trodde i morse att jag skulle dö. — Men, min Gud, hvad har då händt er? Min onkel har velat oförmodadt skilja oss åt, emedan han anat att vi älska hvarandra. — Men för några timmar sedan var han hos mig. — Jag vet, ej, svarade miss Ellen, men hvad jag vet är det att han arrangerat cen liten intrig mel mrs Celia, Lionels mor. Roger blekuade, blodet rusade till hans hjerta.