Göteborgsposten – 26 mars 1864, sida 2

1851—52, som Preussen och Österrike påsöra Danmark krig; man kan derföre vänta, att dessa makter skola med begärlighet gripa efter den af Danmark erbjudna grundvalen för konferensen (nämnda öfverenskommelser, utan nödvändigt stillestånd). Göra de invänningar häremot, visar det, att det endast varit en hycklande förevänning, med hvilken de smyckat det mot Danmark visade våldet, då de började ett krig med förklaring, att Danmark skulle kränkt ingångna förpligtelser. Att regeringen ej gått in på förslag om vapenstillestånd, kunna vi ej annat än gilla. Det kan naturligtvis ej vara tal om, att uppgifva DyppelÅbskällningen, men det är lika ogörligt, att antaga det nu bestående faktiska militära tillståndet, som grundval för vapenhvila. Det är omöjligt, att uppdraga någon gräns mellan hvad fienden eger och icke eger af Jutland, ty det kan väl ändock icke kallas en besittning, att några fientliga trupper stå på ett ställe i dag, men deremot ej i morgon. Härtill kommer, at vapenhvila icke skulle förändra de militära vilkoren för de stridande parterna. Men om vi skulle uppgifva blockaden, utan att få någon ersättning dertör, då skulle vi uppenbarligen stå sämre till boks än nu. Det är således ett fuktum, att Danmark antagit sista konferensförslaget, och derom har man på senåre dagarne varit öfvertygad, men afslagit det förra, med basis af äfven Dyppeloch Alsställningens utrymmande. Man finner ock, att det beslutat heldre låta tyskarnes invasion i Jutland fortgå, än att utlemna uppbringade fartyg och upphäfva en blockad, som redan visar sig så betänklig för Tysklands handel, en synnerligt ömtålig punkt för det stora säderneslandet. Emellertid börjar ställningen bli alltmera brydsam för de båda tyska stormakterna. Deras armåer decimeras at farliga febrar och andra sjukdomar, deras kassor anlitas strängt för underhållandet af talrika trupper i ett land, som man kommit för att befria, hvarföre man ej heller der kan skaffa sig ersättning genom brandskattning och rofferi. Det storartade hotet om den österrikiska slottiljen i Nordsjön tyckes upplösa sig i en liten fredlig anka, hvilket man ätven kunde vänta, alldenstund Italiens hållning ingalunda är egnad att gifva Österrike skäl att mycket blotta sina Medelhafskuster Under dessa omständigheter återstår för de båda allierade intet annat, än att antingen låta ytterligare armåhorder svärma in i Danmark, eller att koncentrera hela sin der nu hafda styrka och söka att med ett kraftigt slag bemäktiga sig Dyppel. Det förra är nästan omöjligt under sakernas nuvarande ställning, åtminstone är det med sådana svårigheter förknippadt, att det kan anses för mer än tvifvelaktigt, att ens Preussen skall våga gripa sig an dermed. Det senare alternativet är derföre det, som sannolikt kommer att tillgripas. De tyska truppernas återtåg från Jutland, hvarom telegram haft att förmäla, antyder äfven att man valt denna utväg. Troligen skall man nu samla alla sina disponibla krafter kring Dyppel och sedan åter börja den nu några dagar inställda elden, för att söka komma åt denna danskarnes sista punkt i Slesvig. Grefve Russell har inom Englands Öfverhus låtit förstå, att Danmark möjligen skulle antaga äfven ett vapenstillestånd. Detta yttrande kan ej gerna tolkas annorlunda, än att Russell tror på Dyppels full, hvilket skulle smeka Tyskland så mycket, att det nöjde sig dermed, på samma gång det skulle nedslå Danmar ks mod och bryta dess motståndskraft. Det är under vänskapens larv, som Englands statsmän spekulera på Danmarks underkastelse, blott för att vinna en fred, som, sade Napoleon, hvarken är krig eller fred. Vi hoppas och tro, att danskarne skola kunna så länge motstå sina fienders angrepp mot Dyppel, att under tiden gynsammare förhällanden komma att inträffa, hvilka skola tvinga de båda tyska stormakterna, att nedsätta sina anspråk och fordringar. Om deremot — och detta tyckes ingå i de allierades plan — dessa skulle lyckas intaga Dyppelskansarne, är det antagligt, att de betrakta Slesvigs occupation som en fait accompli och skola ånyo upprepa sin föregående fordran, att behålla detsamma som pant, tills Slesvigs öde blir ordnadt i tysk smak: det vill säga Slesvigholsteins förening genom en blott personalunion med Danmark. Och så skall the pression åter börja från England, och så skall Ryssland ånyo dina sina vänskapliga råd, soch så skall man offra Danmarks integritet för att tillfrodsstilla orättvisa anspråk. Låtom oss hoppas, att ett kors skall bli draget ötver dessa grumliga anor! Emellertid generar blockaden redan ofantligt Tyskland. Fastän oförmöget att kunna göra emot detsamma något motst tånd, vill det HET 15 ILO