Göteborgsposten – 26 mars 1864, sida 2

införts. Det är en stor förlust, men det bör dock framhållas, att en mycket stor del, den vida öfvervägande delen, utgöres af blott lätt sårade. I går begärde preussarne ett vapenstillestånd på några timmar, på det man å båda sidor skulle kunna uppsamla de döda, och det blef naturligtvis beviljadt, hvilket likväl icke hindrade fienden från att under vapenhvilan alltjemt beskjuta oss från Broagerland. Den häritrån utskickade parlamentären underrättades om att preussarne på en af de närmaste kyrkogårdarne begraft 25 af våra fallna; han medförde liken af tvenne fallna officerare, löjtn. Winslöw och Gersdorff. Den förre hade träffats af en kula vid tinningen och säkerligen ögonblickligt dött, ty döden hade ej förändrat hans anletsdrag; det hvilade ett leende kring hans mun, det leende, hvarmed han uppmuntrat sitt folk att gå i striden för fäderneslandet. Af de sårade officerarne skall en hafva för sitt lif att tacka ett svafvelsticksfodral, som han ett par dagar förut erhållit från Köpenhamn och hvilket nu förlamade kulans verkan, så att han slapp lätt undan. Det berättas om en soldat, att han, vid det han sprang öfver ett gärde, stötte gevärskolfven mot bröstet, så att han svimmade. Då han åter kom till sans, voro preussarne stadda i framryckande, och de började ruska på honom, men han spelade död och utförde sin roll så val, att de läto honom ligga. Han förblef liggande på detta sätt i flera timmar, tills han slutligen såg sig kunna komma undan och välbehållen uppnådde sin afdelning. Det finnes en klass individer vid armåen, åt hvilka säkerligen få af dem, som följa oss här med sitt hopp och deltagande, egna någon tanke, men som man här borta lär sig att tillbörligt uppskatta och hvilka jag derföre vill omnämna med ett par ord. Det är officersuppassarne. Man kan ej göra sig någon föreställning om den trofasta tillgifvenhet, som dessa raska karlar vanligen hysa för sina officerare. De stå alltid på tå, äro ständigt till hands då officeren behöfver något, de bära hans saker, sörja för hans ordentliga förplägning med mat, springa från förposten till sältposten och från fältposten till hans qvarter, borsta hans stöflor och kläder, följa honom ofta i striden, för att räcka honom en förfriskning, då han behöfver den, och äro ofta de, som lycka ihop hans ögon, då han fallit som ett krigets offer. Just då man talar om striden och dess offer, är det på sin plats att minnas de trofasta uppassarne. Gå in på lasarettet och se, huru omsorgsfullt uppassaren der vårdar sin sårade herre; en mor skulle ej kunna göra det bättre. Eller var tillstädes vid en af divisionerna, då en uppassare kommer, tager al sig mössan och rapporterar: Jag skulle anmäla att min löjtnant är död!, och se sedan, huru tårarne strömma ur hans ögon vid denna rapport. De raska officerarnes namn upptecknas i historien, de dugliga uppassarnes blott i privata dagböcker, men jag önskar att med dessa rader förskaffa hela klassen en tanke från Jen ärade läsaren.