Göteborgsposten – 26 mars 1864, sida 1

Göteborg d. 26 Mars 1864. Norges Storthing. Det för behandli! al de kongl. propositionerna till norska stc thinget angående anslag till krigsrustning nedsatta utekott har, som man kunde vänt enhälligt tillstyrkt Storthinget att bifalla pr positionerna. Alldenstund den allmänna pol tiska ställningen i Europa krätver stor val samhet äfven å de förenade rikenas sida, t att kunna vara i beredskap att möta alla eve. tualiteter, var det naturligt, att mån med blic tör förhållandena skulle tillråda de allvarlig: ste rustningar, isynnerhet som stridens hvir id velvind redan rasar öfver ett broderland, hvar 3 kamp måste beröra hvarje nordmans inr as bet är ej om sjelfva tillstyrkandet, som a skulle vilja göra några anmärkningar, ty nå got annat beslut skulle varit så godt sor omöjligt, utan om de grunder, på hvilka dett tillstyrkande hvilar och som förete åtskillig punkter, de der äro förtjenta at iakttagelse isynnerhet om man sammanställer dem me hvad som i ämnet tillgjorts vid ett före gående likartadt tillfälle. Genom en sådai historisk sammanställning måste man erhåll: en mera fördomsfri och klar blick in i för hållandena. Härvid förtjenar först att anmärkas, at! utskottet haft på tal en närmare politisk sörbindelse mellan de förenade rikena och Dan mark, hvilken förbindelse utskottet visserligen i en fras säger, att oflertalet af Norges innevånare säkerligen icke önskar, men som dock har framkastats såsom en tanke, hvilken ej fick bli vid detta tillfälle onämnd, — en omständighet som häntyder på tillvaron af en så betydande minoritet, hvilken önskar just denna politiska förbindelse, att man ej kunde I denna gång passera den utan afseende. Den dernäst mest anmärkningsvärda punkten i komiteens betänkande är, att Storthinget i sitt beslut icke skall göra till uttrycklit vilkor, det intervention sker under betryggande Jallians; hvilket uttalande förutsätter möjligheten af ett sådant kraftigt inskridande afregeringen för vissa fall. Det heter visserligen senare, att komitåen delar regeringens mening deri, att hon ej visat någon böjelse att ensam kasta sig in i kriget; ty ett krig utan allierade skulle medföra stora bördor, utan att kanske medföra åsyftad gagn. Denna sista är mera en önskningsvis framställd sats, hvilken man ej kan annat än till en viss grad gilla, ithy att en om möjligt åvägabragt allians med en eller flera mäktigare stater måste gifva större säkerhet åt ett lyckligt ernående af hvad man estersträfvar. Men tall kan ju inträffa, då ett sådant band som att, innan man handlar, först nödgas afvakta ett öppet definitivt alliansbeslut, kan verka hämmande och vara mera till skada än gagn för saken. Vi kunna i detta fall hänvisa på Italiens föredöme. Hade Österrike varit säkert om att Piemonts och Frankrikes allians verkligen egde bestånd, är det väl föga troligt att det spelat ett sådant va banque! som det gjorde — och utan denna dess djerfhet hade ej Italien varit den mäktiga, eniga stat som det nu är. I diplomatiskt hänseende måste under alla omständigheter i en så kritisk tid-s punkt som denna ett vilkor i den riktning, att allians måste föregå en aktiv inblandning, verka i högsta grad förlamande, på samma gång et let minskar betydelsen af den handlingsåtgärd, man beslutar sig för att vidtaga. Vi kunna ej annat, än känna oss förvånade ölver alla sy lessa röster, som höjas angående uödvändigveten af allianser. De börja nu af mindre be-st änksamma, men i egna ögon alldeles förfas-,e igt kloka och praktiska män, höras alltmera!S korus äfven här inom landet. Det är ett I li nissförstånd om hvad ettlands värdighet kräfte er, att sålunda vilja på förhand uppställa oål-6 or, som möjligen ej kunna erhållas, men hvil-s a måhända skulle visa sig som ovilkorliga se öljder, om man varit fri i sina val ochlö eslut. al Desto bättre, är det att hoppas, det Stor-shingets sunda utskottsbeslut, hvilket otvifvelti ktigt skall erhålla ärven thingets godkännan-.P e, skall något tysta munnen på dem, som si 6rika hejdlöst om nödvändigheten af allianser, så å de, med någorlunda praktisk blick, borde lm skränka sig att tala om önskligheten deraf. la i fordra för egen del, att hvarje svensk eller be orsk man må anse sig vara så mycket åäl-Asif are af sitt lands oathängighet och sjelfbe-ra ämning, att ej samma sorgliga skådespel må lir ;prepas som det under den s. k. trihetsstri-uiå n, då vacklande regeringar och frenetiska) M: rtier köpslagade om allianser och derigetin m spredo ett törslappningsgift inom armeen, att vår kraftutveckling utåt blef mera en rodi, alltsom enheten saknades i viljan inom. hän ;ssutom kunna äfven de tvehågsnaste vara nska lugna, tv regeringen vet un. . fun