Göteborgsposten – 24 mars 1864, sida 3

en så pass stor ljusqvantitet. En person, hvilken han erbjudit att köpa ljusen, anmälde derföre förhållandet för en polisöfverkonstapel Björkman, hvilken begaf sig ut att se sig om efter ynglingen. Denne anträffades ganska riktigt på gatan och igenkändes derpå, att ljusen, till hvilka han ej ännu lyckats finna köpare, stucko fram ur hans fickor. Tillfrågad, hvar han fått ljusen ifrån, svarade han att han köpt dem i en handelsbod, men då man ytterligare tillfrågade honom, hvilken denna bod vore, kunde han icke göra reda derför, utan sade nu att han köpt dem af en vaktare på ett fartyg. Som dessa olika uppgifter gjorde saken ännu mera misstänkt, frågade man efter hans namn och bostad. Det förra uppgaf han vara Olof Emanuelsson, och till den senare visade han på polisöfverkonstapelns tillsägelse vägen. Visitation anställdes i hans bostad, och befanns det då att han derstädes egde femton alnar ny segelduk — hvaraf en del hade användts till förfärdigande af en madrass — jemte tvenne stycken läder vägande 5 Gå. Under visitationen påträffades äfven karlens prestbetyg, af hvilket dokument inhemtades att han i dopet blifvit hugnad med namnen Nils August och bar tillnamnet Eriksson, hvadan namnet Olof Emanuelsson var en ren dikt. . Ehuru han uppgaf att han medhaft lädret från Oroust, som är hans hembygd, och att han köpt segelduken i en bod i staden, så gjorde dock de sammanstötande misstänkta omständigheterna, att embargo lades på såväl segelduken, lädret och ljusen som på August Eriksson sjelf. De förmodade tjussakerna annonserades derjemte i tidningarne, såsom anhållna hos misstänkt person, Emellertid hade från en sjökapten A. Nielsen för 14 dagar sedan ur dennes materialbod på Gamla Varfvet bortkommit tvenne stycken läder. Då kapt. N. observerade den nyss omtalta annonsen, föll han genast på den tanken, att det läder hvarom annonserades kunde vara hans, hvarföre han jemte sin uppsyningsman öfver materialierna, sjömannen Svensson, begaf sig att taga varan i beskådande. Det befanns då att ej blott lädret utan äfven ljusen och segelduken voro kapt. Nielsens tillhörigheter. Vid förhöret i poliskammaren förnekade August Eriksson att ha tillgripit det ofvan anförda. Då den tilltalade gjordes uppmärksam på, att såväl segelduken som ljusen fullkomligt öfverensstämde med de prof, som kapten N. tagit med sig upp, för att bevisa det både det ena och det andra voro af samma slag med hvad han hade qvar, yttrade Eriksson blott ordspråksvis Det är mycket som är en annans like. Icke ens den omständigheten, att den segelduksbit som blifvit funnen i den tilltalades bostad synbarligen var lösklippt ur det qvarvarande segelduksstycket kunde förmå honom till bekännelse. Det upplystes under förhöret, att Aug. Eriksson förut arbetat på Gamla Varfvet, så att han kände till lokalerna derstädes. Det magasin ur hvilket sakerna blifvit tillgripna läg i andra våningen och var försedt med stora gluggar, hvilka först på senare tider hållits stängda, så att det hade ej varit någon svåinghet underkastat för en tjuf att med tillhjelp af en stege praktisera sig dit in. Målet hänvisades till Säfvedahls häradsrätt, och skulle Eriksson i afvaktan på ransakning qvarhållas i cellfängelset. — Förlidne thorsdag påropades manspersonen Gräberg, qvallen förut tillvaratagen för fylleri. Det upplystes, att Gräberg efter att på morgonen ha blisvit utsläppt ur Finkan redan två timmar senare anträffats ånyo så illa öfverlastad, att han måste köras upp till samma asyl som under natten skänkt honom tak öfver hufvudet. Målet blef derföre uppskjutet tills i fredags på det att han skulle få tid att sofva af sig ruset n:o två. Då han inställdes yttrade polismästaren: — Du börjar att supa väl mycket, min kära Gräberg. Knappt utsläppt ur Finkan anträffas du åter alldeles öfverlastad. Var du nykter då du kom ut? — Ja, det var jag väl, kan jag tro, svarar Gråberg. Han talar dock dervid i en ton som bevisar att han härvid ej litar på sitt eget omdöme, menanser det som en klar sak att Finkans gäster måste vara nyktra då de komma derifrån, huru det nu än förhåller sig då de komma derin. — Nå, men hur blef du så hastigt full igen? — Jo jag hade allt litet qvar på en butelj, yttrar Gråberg med belåten min. Gråberg dömmes att för tvenne fylleriförseelser plikta 10 rdr, och då han redan förut står till boks med 5 rdr för en liknande förlustelse insättes han, för att i ena bot undergå 9 dagars fängelse vid vatten och bröd. — En torpare från landet, trasig, liten till växten och med en spetsig, listig fysiognomi, stod samma dag anklagad för fylleri. Till svar på polismästarens fråga om han erkände förseelsen, förklarade han högtidligt att han ej varit full, att han blott tagit en sup och både kunde gå och stå. Tre poliskonstaplar intygade dock att han varit så full att han på en kärra måst dragas upp till Finkan! — Följden blef naturligtvis de vanliga fyra dagarne på vetten och bröd