Göteborgsposten – 24 mars 1864, sida 2

Utanför skansen n:o 5 ligger en grön äng, hvilken sträcker sig upp mot Böffelkobbelskogen; då den flyende fienden marscherade öfver den vid ruinerna af Ny Frydendals krog, hven en 84-pundig granat från skansen ut öfver hufvudena på de våra, den slog ned i en hvitklädd (österrikisk) kolonn på ängen, och det med en verkan så förfärlig, att hvarken ord, penna eller pensel kunna skildra det, den dödade, sönderref och splittrade allt. Vi sågo i solskenet några vacklande gestalter stödja sig mot sina gevär och röra sig bort mot platsen, stanna och derefter falla, för att aldrig resa sig mera. Ett dånande hurra från skansen, mera dötvande än alla andra på förmiddagen, var den likpsalm, som ljöd bort öfver platsen. Dermed var striden lyktad. De våra drogo sig tillbaka. Borta vid Dyppels qvarn kom den ena afdelningen efter den andra, man hade ännu icke tänkt på någon aflösning för den dagen; man hade haft annat att göra. Alla dessa ansigten, blodröda af ansträngningar, alla dessa gestalter, nedsvärtade af krut och lera, buro entusiasmens och segrens prägel samt medvetandet om en väl utförd pligt skrifna i sina anletsdrag; hvilka leenden, handtryckningar och helsningar blefvo ej mottagna och vexlade, och så tanken på ro och den hvila, som nu skulle följa. Klockan var då, som sagdt är, två. Ett och annat allvarligt dånande skott ljöd ännu från skansarne, som en erinran till de flyende, att de skulle ta benen på ryggen. Så var den historien förbi, så var fienden försvunnen, och allt tystnade och hvilade. En och en half timme derefter ljöd åter trumpeten, skott vexlades, och utanför Dyppels by samt Avnbjerghöjden visade sig åter täta massor, några hvitklädda, andra i blåa rockar, österrikare och preussare. Det var fiendens reserv, som vältrade sig fram emot oss, den skulle söka att återvinna, hvad de andra förlorat. Och nu började striden åter, vildare och häftigare än förut, öfver backar och grafvar, bakom brinnande hus och nedrasade ruiner. Folk samlades på höjderna omkring Sönderborg vid Slottet och qvarnarne med goda kikare och goda ögon; man såg det blänka och blixtra från häckarne och dikena, man började räkna skotten, men upphörde snart dermed, emedan så många skott föllo, att de icke kunde räknas. Då hade fienden den stora fördelen framför oss, att solens strålar föllo rakt öfver de våra, så att vi endast på mycket nära håll kunde iakttaga hans rörelser. Öfver Fredrik VII:s bro sprängde den ena ordonnansen efter den andra, vägen var full af ammunitionsvagnar, af små kärror och lasarettvagnar, och återigen ljöd landtsoldatens visa mellan kanonskotten och granaterna. Det gick fram och tillbaka, i flykt och förföljande, bort öfver den mark, som på förmiddagen blifvit trampad hård under striden och ännu icke mättats af de första fallnas blod; lik och såtade lågo der ännu oupptagna, och ju längre det led mot aftonen, desto mera förfärade blefvo stadens ängsligt lyssnande innevånare. Venstra flanken närmast Broager förblef, så att säga, oanfäktad hela eftermiddagen, alla trängde sig bort mot höger, det gällde att behålla och taga Dyppels by. Mellan husen streds på samma sätt, som då man slogs vid Oversö, man mot man, bajonett mot bajonett. De våra hade tagit fast fot i kyrkan, bakom husen, inne-uti dem, från taken, från fönstren, från hvarje titthål skickade döden sitt bådskap, och deremellan kommo liksom i en bestämd takt skotten från batterierna, der en fientlig kolonn visade sig eller en större afdelning, som man trodde det vara möjligt att få håll på. Ängen ligger nu upprifven framför dessa batterier i djupa och breda gropar, den liknar ett upplöjdt land, men det är kulorna och granaterna, som här utfört arbetet. Preussarne och österrikarne veko tillbaka och blefvo åter drifna fram af sina officerare, de störtade som säden för en lieman, men nya kommo i de dödades ställe, ständigt friska och andra. Sjette regementet stod i löpgratvarne på venstra flanken mellan skansen n:o 2 och 3. Det blef denna eftermiddag nästan oantastadt vittne till hvad som försiggick på andra flygeln, deremot rasade striden mot fjerde regementet, mot femte, åttonde och sjunde, mest mot femte och sjorde. Solen gick ned, det började skymma, då tystnade kolonnernas gevärskott, från skansarne blixtrade det ännu, men mera enstaka och med längre mellanrum. Då man slutligen ej kunde slåss längre, stodo preussarne uppe i Dyppels by och höllo Arnbjerghöjden besatt. Danska krigsministeriet meddelar följande telegrafiska nunnoifter. hvilka närmare sunmlera