Göteborgsposten – 24 mars 1864, sida 2

Danmark. Striden vid Unppel d. 17 mars. Till Berlingske Tidende skrifves om denna blodiga dag: Begär ej någon fullständig eller detaljerad framställning at mig idag. Allting sjuder och brusar och trumpetar omkring oss. Skansarne skjuta, batterierna på Broagerland skjuta, fältartilleriet skjuter, och har ni goda öron, kan ni äfven höra infanteriets svaga och bortdöende smattrande, hvilket ingen tänker på eller lägger märke till, utan dem, som kulorna träffa. Solen skiner, fåglarne sjunga, menniskorna mörda. Öfver allt detta ljuder sången, den eviga landtsoldatsvisan, med sina haltande eller långdragna vers, hvilka dertill sjungas falskt och utan takt, framifrån och bakitrån, hvarje karl sin vers. Den visan har ljudit i gårdar och på gator, i salar och i kyffen, men det är ej nog, man hör den likväl, Gud vet hvarat det kommer sig, heldre än hvarje annan sång; den klingar på en stridsdag som psalmen i en kyrka, man lyssnar och lyssnar, och vill så gerna sjunga med, och kan man icke sjunga med, så upprepar man åtminstone för sig sjelf de bekanta orden. Från i natt som var tills nu på aftonen hafva vi slagits med få ögonblicks mellanrum, hvilat litet, pustat ut och så börjat igen. Om natten drog högra flygeln, tredje regementet, ut mot Rageböll, för att uppbränna några hus, som generade oss. Preussarne hade at en händelse samtidigt äfvenledes beslutat rycka fram, så att vi möttes, sköto och dödade, men det var vi, som ernådde hvad vi ville. Sedan slogs man då och då om natten. I det fienden drog sig tillbaka, tände han sina avertissementsbloss, kort derefter skedde en demonstration emot oss från hans venstra flank, men utan resultat. Detta var om natten. Den dag, som följde, randades med en molnfri himmel, en klar och strålande sol. Den helsades med kanonskott, med dessa djupa, rullande toner från våra skansar, som sade: hitintill och icke vidare, i ett språk, som ej kunde missförstås, med en stämma, som gaf genljud i Sattrups skog och kom fönstren i Sönderborgs stad att darra. Striden börjas åter, Ragebölls by brinner, fienden tränger fram öfverallt, drifven af detta upprepade Vorwärts! från officerarne, hvilket isynnerhet om natten kan så tydligt höras. De hade beslutat icke vika. Ju längre det led på dagen, desto häftigare blef striden. Inne på gatorna flyktade innevånarne, medan trumpeterna blåste till utryckning och 2:dra regementet uppställde sig till reserv. En skara officersaspiranter (bland hvilka åtskilliga svenskar) hade aftonen förut anländt hit, för att stöta tillsamnans med de olika afdelningar, i hvilka de skulle upptagas; de sutto och sjöngo och jublade; den framtid, som visade sig i perspek: tiv för hvar och en af dem, var ljus och strå lande, dagen efter skulle de bli mönstrade Följande middag stodo de i skansarne. Ka nonerna sjöngo oafbrutet samma melodi. På brohufvudet under Dyppel speglade sig soler i reservens bajonetter, utifrån hördes då ocl då ett dämpadt, långdraget, men ofta uppre padt ljud, det var hurraropen från de våra under det de stormade och trängde fiender tillbaka. Då det blef middag och klockan va 2, tystnade preussarne, de hade skjutit bor sin ammunition, trodde man, men hvad vi be stämdt visste, var, att de trängdes tillbaka oafbrutet tillbaka på alla sidor. Seger Ivar vår.