Göteborgsposten – 24 mars 1864, sida 1

Ä— — —! — n— Skimer från krigsskadeplatsen. Af Erik Bögh. VII. Dyppelskansarne. För en hvar som har sett en genom skansar befästad ställning skola nedanstående rader icke innehålla något nytt; men bland den stora, tidningsläsande allmänheten finnes säkerligen mången, som icke har klarare begrepp om Dyppelställningen än en ung herre trån Köpenhamn, hvilken häromdagen uttalade sin oförgripliga mening vara den, att ställningen måste vara alldeles omöjlig att bibehålla, enär den icke, som han hade trott, var omgifven af ett dubbelt, ja, icke en gång ett enkelt system af sammanhängande vallar och grafvar, af samma sort som de, hvilka omgifva hufvudstaden. För dessa många, mindre väl underrättade torde måhända följande upplysniagar icke vara utan allt intresse. De ärade damer, hvilka kunna berömma sig ar ren högre bildning och de herrar, hvilka endast inhemtat de första elementerna i befästningskonsten, får jag på samma gång, och det af ofvannämnda skäl, bedja om benäget öfverseende med nedanstående alltför enkla beskrifning, hvilken de torde behandla på samma sätt, som så många andra artiklar, hvilka flertalet läsare helt enkelt — hoppa öfver. Icke heller våra fiender skola af efterföljande rader kunna hemta en enda upplysning, som kan vara dem till nytta och oss till skada. I Hamburg säljer man i hvarenda boklåda planer öfver Dyppelställningen, och det skulle vara högst förunderligt, om den slesvigholsteinske civilingeniör, hvilken, tack vare den danska beskedligheten, fick sig anförtrodd en ganska väsentlig medverkan i besästningsverkena och som sedermera, under inflytande af tysk redlighet, fann för godt att törsvinna, icke medfört kopior af alla de specialkartor, mätningstabeller och ritningar, till hvilka han haft obehindrad tillgång. De tyska tidningarne ha ju dessutom, redan 15 år innan ställningen blef iståndsatt, beskrifvit såväl dess förfärliga eldgap, som den öfvermenskliga tyska tapperhet och klokhet; som erfordras för avt bemäktiga sig den. Våra motståndare kunna vi således ingenting lära. I Sundeveds sydostliga hörn, midtemot Sönderborg på ön Als, ligger Dyppels backe eller berg, som vi danskar helt småförnöjdt kalla denna ett par hundra fot höga jordtutva. Mot öster sluttar den temligen jemnt ned mot Alssund, mot söder sänker den sig ned mot viken Vemmingsbond, mot norr och vester afbrytes den af den dalgång, hvilken skiljer den från de närmaste höjderna på fasta landet. Det är på denna höjd, som skansarne äro anlagda i backsluttningen från viken till sundet, i en båge at omkring en fjerdingsvägs radie; det är denna obetydliga terräng, omfattande knappt en half socken, för hvilkens eröfrande två europeiska stormakter, understödda af 30 förbundsstater, ha förenat sin styrka; det är mot denna tufva, som Tysklands millioner rikta sina kikare, det är för den, som vi slåss på lif och död. Tyskarne uppgifva skansarnes antal till 10, och efter hvad jag med egna ögon kunnat upptäcka äro de icke heller färre. Flera bland dem ligga högre uppåt backen än de angränsande skansarne åt båda sidor, så att de, i händelse dessa skulle bli intagna af ffenden, skulle kunna bestryka vallarne. IIvarje skans utgör en liten fästning med grafvar, vallar och vindbrygga, grundmurade hvalf till törvarande af krut och granater och ett blockhus af bjelkar med ett bombfritt jordtak till uppehåll och sista försvar för garnisonen. Från grafvarnes yttre kant vänder sig inåt en rad palissader af tjocka, spetsiga bjelkar och från