Göteborgsposten – 22 mars 1864, sida 3

-Jögonblick derefter erhöllo vi underrättelse om att hel tre granater nått fram till staden. Menä, sade man det måste vara den starka stormen som fört dem u I lsin kosa; fienden vill ej beskjuta en öppen stad. Ja; a lgick hem; en af mina engelska vänner trädde inon dörren. ÅDet var ganska nära att ni aldrig mera fåt Åäse mig, sade han; jag befann mig ända bredvid de hus, der den första bomben kreveradek. Han med forde en granat-skärfva såsom bekräftelse på sina ord Vi sutto en fjerdedels timmas tid och talade om de nya lif som skulle uppvakna om fienden nu verkliger skulle göra ett angrepp. och funderade på, huruvidhan skulle komma att välja en eller annan af de många tyska storheternas födelsedag för att mäta sin: krafter med oss; då hördes åter en knall. Vi skyn: dade ut på gatan. Eldsläckningsmanskap — medlem: mar af Köpenhamns Ildbrigade — stod redo med sina sprutor för att släcka möjligen uppstående eldsvådor, och i det vi sågo oss omkring utvisade en krossad fönsterruta, hvar granaten sprungit. Vi gingo in i en gård; ett tak straxt bredvid var sönder slaget, i ett af uthusen var muren genomborrad, et! plank på gården bar talrika spår af granitflisornas kraft. Tschi—u! lät det i detsamma i luften och man nedhukade sig ofrivilligt. Det var ett nytt sändebud från våra vänner på andra sidan Vemmingbond. Nedfallande läkten och takpannor tillkännagåfvo att det punktligt uträttat sitt ärende. Huru många dylika välmenta påminnelser om jordlifvets förgänglighet, som i dag, ingalunda på grund af ett nyckfullt vindkast, funnit väg till staden, vet jag icke; men så särdeles många kan det i alla fall ej ha varit. I eftermiddag har det varit ett fullkomligt afbrott i skjutandet; men hvad kommer natten att medföra ? Skulle fienden verkligen ha för afsigt att skjuta sned Sönderborg, att bränna en öppen stad, som medelst vattnet är skiljd från vår besästningslinia? Jag litar ej på fiendens humanitet; som en röfvare har han kommit och hvarföre skulle han, den tyska civilisationens upprätthållare, icke först med kulor och bomber lära de danska Als-boarne att uppskatta det stora Fäderneslandets många välsignelser? Men gör han detta, ödelägger han Sönderborg, hvad ämnar vår regering då att göra? Skall hon beskedligt finna sig deruti utan att taga repressalier? Jag hoppas att Sönderborgs bombarderande skall blifva signalen för vår flotta att nedskjuta hvarenda öppen tysk sjöstad. som den kan ätkomma. Kunna vi ej på annat sätt tvinga fienden till ett humant krigförande, må vi då göra det genom att ingifva honom respekt och lära honom att frukta för konseqvenserna af ett emot krigsbruk stridande handlingssätt. Samme korrespondent skrifver under en dags senare dato: Fienden har i dag återigen uppvaktat oss med sina refflade brumbasars musik. I det herrliga solskensvädret ser man tydligt den hvita röken från hvarje skott hvirfla upp mot himlen, och när man vid middagstiden kastade blicken öfver till Sundeved på den af våra trupper besatta terrängen, såg man också en annan rök, mörk och olycksbådande kasta sina med eldflammor blandade skyar i vädret. Fienden hade skjutit de boningar, som tjenade våra soldater till skydd, i brand. Han känner icke till humanitet i krigförandet, och vi hafva alltför mycket af denna, i och för sig lolvärda egenskap. Vi, den lilla makten, läto beskedligt alla byar i Sydslesvig qvarstå som goda dvarter för fienden, vi gjorde ej det minsta för att störa hans framträngande genom att hejda densamma medelst en brinnande stad eller by, vi hade lemnat byarne der framför ställningen orörda, som god pris för fienden; och såsom ersättning roar eden allierade armåen, tvenne stormakters trupper, sig med att nedskjuta de enstaka hus och kojor, hvarest våra soldater hade något skydd mot väder och vind, under det de fiendtliga officerarne från Broagerland med kikaren för ögat fröjda sig öfver dessa hjeltebragder. Det är ridderligt, det är honnett! Oaktadt den oerhörda numeriska styrkan vågar man icke i ärlig strid att gå löst mot våra förskansningar, ty fienden vet att de äro besatta af en tapper här, som vill strida till sista man; med småaktiga chikaner, motstycken till hans plottrande och skjutande på förposterna, förföljer han denna här, och det kallar han att skörda yrigiska lagrar! Och hvad har han egentligen vunnit med sina skott? Han har i går bortskjutit 300 svåra projektiler, och till i middags hade han sändt oss c:a 500, men med hvilket resultat? Det lyckades honom i går att döda en officerare och såra ett par man, i dag har han sårat några flere, men ställningen, skansarne som han riktat sina skott emot, ha ej lidit det minsta. Soldaterna få det litet obeqvämare derute, och om han dagligen vill bortskjuta 7—800 rdr, skall han också dagligen lyckas att utstryka några menniskor från de lefvandes antal och lemlästa några andra, men han skall ej försvaga vår position en hårsmån. Några afbrutna stolsben, en krossad kaffekanna och en genomskjuten kapott voro de materiela förluster gårdagen hade att förete, några hus och kojors nedbrännande är frukten af hans välvilliga bemödanden i dag, men jordvallarne stå oskadade, kanonerna stå på sin plats, och när fienden en gång skall komma sig före med ett hnfvudangrepp, skall han endast ha vunnit det mål, att han lärt de våra att blifva vanare vid granatelden, och följakligen ha gjort dem mera i stånd till att afslå den. Låt honom i herrans namn fortsätta kriget på detta sätt; vi skola, hoppas jag, veta icke blott att finna oss deri, utan äfven att draga den största möjliga fördel deraf. På de våras stämning har skjutandet — som i dag ej varit riktadt mot staden — ej utöfvat något ogynnsamt inflytande. Det regemente som igår afton tågade ut för att öfvertaga vaktgöringen i skansarne, sjöng den tappre Landsoldat. så kraftigt och lifvadt, som denna danska krigssång någonsin blifvit sjungen, och då i går taptot gick igenom staden med ull musik, sjungo de talrika följeslagarne mit eget Kompagni (en sång af Erik Bögh) så att det skaljade i de eljest tysta gatorna. Fäderneslandskänslan vaknar till förnyad styrka med striden, och tillochmed bland sårade soldater finner man under sådana örhållanden en entusiasm, som ej kan annat än verka wpplyftande. I går då en granat sprungit och dervid sårat en officer samt flera soldater, kom läkaen till en konstapel, som illa skadats i armen af en sranatskärfva. Nej, herr doktor,4 sade karlen, se örst om löjtnanten, han behöfver kanske bättre er ijelp än jag. Och medan blodet strömmade ur ians ena arm, ryckte han med den friska handen nössan af hufvudet, svingade den och ropade så lögt som hans medtagna krafter medgåfvo; Llefve samla Danmark! Gud välsigne denna karl och alla le tappre, som likna honom. En arm af sådana nissar tillkommer det att försvara fäderneslandet, när erldens store kasta lott om dess existens. —nu— — — — — — —