Göteborgsposten – 22 mars 1864, sida 1

Göteborg d. 22 Mars 1864. Man torde hafva kännt sig i någon mån öfverraskad af den nu plötsligt ingångna underrättelsen, att Danmark, midtunder det kampen mot Tyskland börjar antaga den allvarligaste prägel, ingått på det senaste engelska törslaget om en konferens utan vapenhvila, med öfverenskommelserna af 1851 och 52 som basis. Det torde dock icke vara skäl, att på denna eftergifvenhet bygga några allvarligare tredsförhoppningar, ja, icke ens om äfven konferensen — hvilket dock är fast otroligt — skulle komma till stånd. Först och främst är en konferens under pågående strid alltid en vansklig sak. Fordringar och anspråk skola under densamma vexla etter sjelfva krigslyckans skiftningar, och dessa samma kunna så lätt framkalla nya kombinationer, som störa sjelfva förhandlingarnes gång och kanske tillochmed rubba den uppställda basis för konferensen, såsom t. ex. allianser och förbund, hvilka antingen stegra den enes eröfringsbe gär eller stärka den andres motståndskraft, sålunda förlängande en strid, hvars förkortande det just är konferensens mål, att ernå. Men det finnes äfven andra skäl, som taia högligen emot konferensen: bland dem just obestämdheten i sjeltva basis. Vi veta nemligen att londonerprotokollet hufvudsakligast afsåg den dynastiska sidan af den danska frågan, och att genom det arfsföljden blef ordnad så, att nuvarande konung Christian IX eller hans närmaste arfvinge skulle efterträda Fredrik VII vid dennes frånfälle i regeringen öfver Danmark och dess underlydande landtdelar samt öfver Slesvig, Holstein och Lauenburg, eller, kortare sagdt, öfver det område, som vid protokollets undertecknande innehades af dåvarande danske konungen. Det torde ej kunna bestridas, att de makter, som undertecknat detta protokoll, om ej alldeles juridiskt, åtminstone moraliskt garanterat Danmarks integritets åt Fredrik VII:s efterträdare, och det är just denna moraliska förpligtelse, som trycker i närvarande stund på såväl vestmakterna som Sverige-Norge och tillochmed tvingar de tyska stormakterna, huru mycket de än bitit hufvudet af skammen, att ötverdraga sitt orättvisa och våldsamma handlingssätt mot Danmark med någon advokatorisk fernissa, hvilken döljer de moraliska springorna deri. Men londonerprotokollet blef aldrig kollektivt undertecknadt och godkändt af tyska