Göteborgsposten – 22 mars 1864, sida 1

—— —— — sagt om han lefvat nu, då det ena solket reser sig upp mot det andra, litvadt af frihetskärlek och nationalitetskänsla, då örlog och rykte om örlog förnimmas från nästan alla håll, då vårt närmaste grannland för en kamp på lit och död — en kamp, hvari vi kunna bli invecklade, innan vi veta ordet at, och då inom vårt eget land just med anledning af denna kamp de olika meningarnes svallvågor bryta sig mot hvarandra med sällspord hättighet? Hvad skulle han sagt, då han sett det ena mötet ester det andra hållas för att sporra regeringen till kraftigt uppträdande och pöbelhoparne tågat omkring på hulvudstadens gator för att tjena eller skada Danmarks sak genom skrän, oljud, fönsterinslagningar, hvisslingar och hurrningar? Den reaktionäre kyrkofursten skulle förmodligen repat upp sitt gamla ordstäf med vemodigare emfas än någonsin. Men vi andra, som förstå tiden och dess skaplynne bättre än denne gengångare från en mörkare period, vi glädja oss öfver det triska lif, som ligger på botten at dessa rörelser, som förskräcka de ensidiga anhängarne af förhållanden och ideer, som samhället växt ifrån. Vi spåra äfven på botten af de politiska och sociala fenomer, som vi bestämdt ogilla, vackra strätvanden och berättigade önskningar, de der fått en tillfällig missriktning i följd af blandningen med oädlare elementer. Så se vi berömvärda nationalitetssträtvanden här och der blanda sig med och göra sig till verktyg åt den samvetslösa tyska eröfringslystnaden; så se vi ett varmt intresse för Danmarks rättvisa sak blanda sig med den däraktiga och fördömliga lusten för stoj och gatuupptåg, som med glädje omfattat ett gynnsamt tillfälle att gifva sig luft i den svenska hufvudstaden. Att, som några tidningar gjort, anklaga stockholmsmötets arrangörer eller Aftonbladet och med denna tidning i den dansk-tyska frågan harmonierande blad för de beklagansvärda upptågen på Stockholms gator och torg, är en orimlighet. I de mest krigiska artiklar, som förekommit i dessa organer, har icke funnits en fras, som varit egnad att upphetsa massornas lidelser, och hvad det ifrågavarande mötet beträffar, så voro de föredrag, som höllos, och de resolutioner, som fattades der at den mest lojala art samt stämplade at ett förtroende till regeringen, som förtjenade en mention honorable i sjelfva Posttidningen. Den ton, hvari den från Lund utgångna adressen är hållen, förekommer mig vida oppositionelare än den, hvari de nyssnämnda resolutionerna voro affattade, och dock var den undertecknan af åtskilliga, ganska prononcerade svenska tories, renhåriga boströmianer, om hvilkas lojalitet och konservativa tänkesätt väl icke kunna hysas några tvifvelsmål. Apropos Lund, så är det ett märkligt faktum, att professorn i modern linguistik vid dervarande universitet lemnat sin profession vind för våg och rest ut till Tyskland för att undervisa den blifvande hertiginnan af Dalarna i svenska språket. Jag säger vind för våg, enär enligt hvad tillförlitliga enskilda underrättelser från det sydliga universitetet gifva vid handen nämnda profession måst ligga nere under hela terminen, då hvarken adjunkt eller docent i saken varit att tillgå och konsistorium ej vetat hvem det skulle förordna till embetets bestridande under den ordinarie innehafvarens oförutsedda frånvaro. Förhållandet förefaller ändå kuriösare, då man får veta att den akademiska desertören ej gjort något för att hjelpa denna brist på lärare i ämnet. Utan att underkänna vigten af att vår konungs blifvande svägerska lär sig att tala ren och vacker svenska vågar jag att supponera, det hr Oldes öfvergifvande af sin