Göteborgsposten – 21 mars 1864, sida 1

— Fördöme mig! utbrast jägaren med naiv beundran, vi äro artiga skurkar, i sanning! jag ville mörda er för en timma sedan, och ni har tagit lifvet af hunden som räddade ert lif! 1X. Dagen efter sedan miss Ellen mottagit naboben Osmany på sitt sommarnöje, återfinna vi den sistnämnde och läkaren Bolton i ett litet hus beläget på den ödsligaste gatan af Wupping. Dessa båda män stodo dystra och allvarsamma bredvid en säng på hvilken Elspy låg. Dinah, hennes syster, lika blond som den stackars Elspy var mörk, men ej mindre vacker, stödde i sina händer den sårades bleka hufvud. Cynthia, zigenarnes ex-drottning, lagade i ordning en dryck i ett hörn af rummet. Två tårar smögo sig utför Jean de Francees kinder. — Såret är allvarsamt ... mycket allvarsamt! sade Bolton ; jag kan ej yttra mig vidare ännu. — Oh! en sådan dåre jag varit! mumlade Osmany. Borde jag icke ha förutsett hvartill Topsy kunde vara i stånd. Ah! sade han, stampande i golfvet meg raseri, hon har låtit piska sin far, den gamle Nathaniel, nåväl! hon skall bli piskad liksom han af bödelns hand, och när bödeln fullgjort sitt värf, skall mitt börja. I detta ögonblick öppnade Elspy matt ögonen och fästade dem på Osmany.