Göteborgsposten – 21 mars 1864, sida 1

sökte ämnet med yttersta uopmärksamhet i det han höl I glaset mot ljuset. — I sanning! sade han, det bör ej lemna spår efte sig. Få se om det dödar ... Han tog en bit bröd och dop ade den i glaset; derpå strök han den mot tallrieken som var flottig af fläsket och räckte den åt den stackars Bull. Djuret sväljde brödbiter utan att tugga den. Sir James fistade på sin räddare er lugn och kall blick. Hunden utstötte en minut derefter ett jemrande läte, tog ett hopp baklänges, vände sig fyra eller fem gånger omkring och fistade på sin herre sins stora ögon som blefvo blodfärgade; deretter snurrade han ännu två hvarf omkring och nedföll, som om han blifvit skjuten tvärs igenom kroppen af en skicklig jägare. Liggande på golfvet vred han sig under ett ögonblick tjutande, derpå sammandrogs hans hals, tänderna slogo emot hvarandra, klorna spändes ut, han gjorde ytterligare två eller tre ryckningar, hvarefter han utsträckte sitt hufvud och lade det på sir James fötter. Den stackars Bull var död. — Dui-Natha har ej stulit mina penningar, sade si! James kallt. Jag skall börja med min kära kusin markis Asburthon, sedan skall jag sysselsätta mig litet med Osmany och hans vänner. — På min heder! ers nåd, utropade Wills, om det är sannt att djefvulen regerar verlden, skola vi en dag bli konungar. — Ah! Dn tror dot?