Göteborgsposten – 21 mars 1864, sida 1

— Jean, sade hon, jag vill ej att du dödar henne juag vill åter bli frisk ... och det är jag som skall hämnas! ... — Tala icke, mitt barn, sade Bolton. Ja, mumlade Jean de France, du skall få göra hvad du vill, min goda Elspy. i — Jag skall slåss med henne, på duell, med lika vapen, sade den unga zigenerskan. Är hon icke af vår stam? ; — Hvad som förvånar mig, sade läkaren Bolton, eom wned en åtbörd ålade den unga flickan tystnad, är att ni icke dödat henne på stillet. l Ah! sade OSmany, jag har tappat hufvudet. När jag såg detta stackars barn öfverhölja mig med sitt blod, när jag hörde henne utropa: Jean! jag dör! då, min vän, erfor jag att huru stark en man än är, gifves det ögonblick i lifvet, då han blir svagare än en qvinna. Elspy öp nade åter ögonen, kastade på Jean de France en blick full af kärlek och yttrade leende: — Oh! du är den bäste bland min! Cynthia bar fram den dryck Boiton ordinerat. — Drick sade den senare och försök att sofva. Derpå drog han sjelf för sängomhängena och gjorde ett tecken at Osmany att följa sig. Cynthia och Dinah förblefvo sittande vid Elspys hufvudgärd. Bolton och Osmany gingo in i rummet bredvid. Ah! doktor, sade Jean de France, med en at suyftningar afbruten röst, lofva mig att ni räddur henne. (Forts.)