Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 1

att röka eller hafva eld upptänd inom skansen. Nedanför backen och i skydd af denna ligga de små mycket omtalade barackerna, långa träskjul, icke fullkomligt lufttäta, men icke heller fullkomligt öppna, med två fönster och en dörr i hvardera ändan, ett trägolf och ett lager af halm, hvilken eget nog icke är tröskad, utan att likväl detta öfverflöd derföre gör den bättre att ligga på. Derinne bör man dröja ett par timmar, när softiden kommer för att få höra de mest uppbyggliga samtal och de mustiga välsignelser som hagla öfver preussarne; derinne jublar skämtet, berättande och skrattande samt narrande också andra till skratt, det försäkrar jag er, trots alla deras så mycket omtalta umbäranden och bittra vedermödor. Ni skul le kunna tillbringa en hel natt i en at dessa baracker, d. v. s. om icke andra obeskrifliga och oundvikliga små obehag jagade er derifrån, utan att höra så mycket som en suck eller en klagande önskan öfver att ha det bättre, med undantag af den förändring preussarne skulle kunna åstadkomma genom att gå på. Dessa två små ord gå på äro en mu sik. som från alla håll klingar omkring oss, mycket oftare än vi få höra någon annan musik. De äro raska gossar, våra soldater; har Danmark i dem skickat sitt hopp och sin framtid ut till strids, så har det på samma gång skickat en trupp, som förtjenar atv läg: gas märke till. Fienden tycker nog detsamma och bevisar oss det dagligen. De skola emellertid icke betraktas under hvila, det fordras rörelse för att de skola visa sig stora och upphöjda liksom hafvet, när det stormar.