Göteborgsposten – 17 mars 1864, sida 1

— I sanning! mumlade Wills, detta är ett spöke som uppför sig underligt. Få se om hans häst äter sitt hö. Detta skulle vara ännu besynnerligare. Han tände en lykta och begaf sig ned i stallet. Sir James häst hade ätit som en veritabel jordisk häst. Wills blef varse sadeln och på sadeln de båda kappsäckarne med thy ätsöljande pistolhölster. Denna gång tog nyfikenheten öfverhand öfver fruktan; han förde sin hand i pistolhölstren och drog fram pistolerna. De voro laddade och försedda med fängkrut. — Min salig far sade mig alltid, att de döda ej hysa fruktan för de lefvande, mumlade han omsider upplyst om sanningen, jag slutar häraf att sir James tager för många försigtighetsmått för att vara verkligen död. Wills drog en suck och tillade: — Hans nåd har gjort narr af mig; hans nåd är vid fullt lif och hans testamente utan värde, efter han ännu hör till denna verlden! Det rätta förhållandet som han nu omsider insåg, verkade på honom som ett åskslag. Han hade begråtit sin herre; han hade vant sig vid att anse honom för död; han hade tagit sina små försigtighetsmått för att få ärfva honom; han hade fått vana på att säga mitt slott, mina ängar och mitt fält. Och nu hade sir James kommit och skämt bort allt detta. Denna oväntade återkomst kullstörtade alla hans planer, hindrade hans projekter och var honom mycket oangenämare än sheriffens besök på morgonen Men Wills var en man med ressurser, då han ej var för lamad af en vidskeplig förskräckelse.