Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 2

redan tröstat sig öfver sin herres död; men tjenarnes affärd hade till följd obestämda rykten i trakten och en morgon infann sig grefskapets sheriff hos Wills. Det var, morgonen af den dag då vi finna jägaren sitta och supera vid så dåligt humör. Sheriffen hade sagt till honom: I — Er herre är död. Om, såsom ni påstär, ni är. hans arfvinge, har ni att inom åtta dagar uppvisa det testamente han gjort till er förmån, såvida icke sir James Asburthons egodelar skola läggas under seqvester. i Denna sheriffens hotelse hade till den grad stört herr Wills? glädje, att han förlorat aptiten och glömt att dricka. :! Bull tjöt gång efter annan. i — Ah! vill du tiga? utropade Wills i det han roste sig med vrede och fattade ett spö som hängde vid kaminen. Hunden visade sina hvassa tänder ocb gick att lägga sig vid dörren, tjutande alltjemt. — Detta förbannade djur, mumlade Wills, som annars brukar flyga de förbigående i strupen, var tyst och beskedligt i morse mot sheriffen. Hvar djefvuln har det fått respekt för rättvisan ifrån? Wills satte sig åter till bords under det han talade högt för sig sjelf och förbannade sheriffen och de engelska lagarne, hvilka samverkade för att utplundra en stackars hederlig jägare. Plötsligt spetsade Bull öronen, vädrade med nosen och lät höra ett långt tjutande. Med den fina hörsel som är egen för djur af hans race, hade Bull under det buller som stormen förorsakade på den gamla gården urskiljt ljudet af hästtramp från den branta backe