Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 2

väderflöjlarne att gnissla och det ljus att fläckta som jägaren satt på köksbordet mellan en bit fläsk och en mugg öl. Wills superade under det han svor och gång efter annan sparkade hunden som illa upptog att hans herre glömde honom. Wills hade blifvit den verklige herren till Gammel-Asburthon, sedan han erfarit att sir James var död. Egendomen var alltför obetydlig för att man skulle komma och bestrida hans eganderätt dertill; och oaktadt den tillgifvenhet han hyste för sin herre, hade den gamle jägaren då han fått ärfva hans egendom lätt tröstat sig öfver hans död. För två dagar sedan han gjort följande filosofiska betraktelse: — För en man med Asburthonska namnet är en egendom som denna verkligen ett kyffe, och jag inser mycket väl att min salig herre ej kunde vara belåten dermed. Men jag som blott är en stackars jägare, finner mig fullkomligt nöjd dermed och framdeles kommer jag att lefva som en värdig laird. Wills hade i början hållit sir James död hemlig; sedan hade han förkunnat den och tillika sagt att sir James gjort honom till sin arfvinge. Under en månads tid ungefär hade egendomens tre torpare och de två tjenare som sir James lemnat efter sig låtsat sig tro Wills på orden; men parvenyer äro stränga mot sina underhafvande, och Wills hade visat sig så pockande i sitt nya kall af egendomsegare och herreman, att pigan och betjenten, hvilka utgjorde hela domestikpersonalen på gården, begärde sina löner och flyttade. Wills skulle nog ha tröstat sig öfver denna förlust, liksom har