Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 1

8 774INTF-HTRHNDTD Göteborg d. 15 Mars 1864. Väderleken. Sedan den storm, som rasade under Söndagen något lagt sig på aftonen och under natten till igår tilltog densamma åter med förnyad styrka och fortfor under större delen af gårdagen. Norska postångfartyget Viken anlände hit först igår kl. : 9 t. m. hvarefter medlemmarne af statsrådet, hvilka till följe af fartygets uteblifvande måst ötverligga här hela Söndagen, omkr. kl. 9 afreste häritrån. Landshötdingen m. m. Fåhreeus, till hvilken de ärade gästerna Söndagen på attonen voro inbjudna, hade infunnit sig för att bringa dem sitt tarväl på den säkerligen mycket svåra och stormiga färden. ÅÄngt. Halland, som kl. 5 i går morse afgick från Halmstad, anlände hit kl. omkr. 6 e. m. efter en i allo svår och besvärlig resa. Vid Hallands afgång från Halmstad qvarlåg derstädes ännu ångf. Ellida, ehuru färdigt att fortsätta sin resa till Köpenhamn. Ängs. Orion, hvilket i går väntades till Warberg för att i dag på f. m. anlända hit, har antagligen blitvit fördröjdt af stormen. Ängsartygen Gustaf Wasa och Thor qvarjigga begge för storm på Elfsborgstjorden. Kongl. salut gafs sistl. gårdag, kl. 12 på middagen, i anledning af enkedrottning Josephinas 57:de födelsedag. Teater. Det skall någonstädes i England finnas en graf, som under lång tid tillvann sig en ovanlig uppmärksamhet och kring hvilken samlades turister hvarje dag. Grafyen bar likväl icke något ståtligt monument, hvarå prunkade namnet på en celebritet för dagen; ej heller doftade från den friska rosor, som en aldrig tröttnande efterlefvande med minnet fyldt af den, som slumrade dernere, strödde på mullhögen. Tvärtom, grafven låg der alldeles betäckt af tistel och bolmört, nässlor och en och annan smörblomma voro dess enda prydnad jemte ett litet svartmåladt träkors, hvilket bar till inskrift, i hvita, af regn och hagel nästan wlånade bokstätver, endast orden: den olyckllyaste Besynnerliga tankar hvälfde sig i de mångas själar, hvilka vid grafven upprepade gånger genomläste denna inskrift. Den ene såg deri ett qvaldt hjertas sista klagoskri till en verld, som kall och egoistisk ej velat lyssna till hans önskningar, som icke sett hans feberheta tårar. Den andra läste deri en trotsig högfärd, ty huru, menade han, kan någon menniska säga sig vara den olyckligaste: Till slut gaf man sig ingen ro, utan lät öppna grafven — den var tom, der syntes ej spår af lik. Men epitaphiet deruppe på korset hade dock väckt till lif mången högre tanke hos dess betraktare, månget skakande memento mori. Man frestas att grubbla öfver, hvem som är den olyckligaste, då man t. ex. ser alla dessa egoismens svampväxter, hvilka i det å härvarande teater ett par gånger gifna stycket Så kallade hedersmän, uti mikroskopiskt förstorad skala, sönderdelas och utforskas till sina inre substanser, allmänheten till förlustelse och — eftertanke. Vi se der denne gamle familjefader, PÅponet (hr Lagerqvist), med tvenne de älskligaste barn i verlden, hvilka dock inneha blott en ringa plats i hans hjerta, ty detta älskar penningen, endast för penningens egen skull; denne Bassecourt (hr W. Alman), som berömmer allt och alla, skada blott att han slutar med att släpa hvarje karakter i smutsen och smutsa hvarje handling; denne Dufourå (hr A. Åhman), som för verlden spelar sin hustrus älskare, men på tu man hand ställer till med henne förhatliga scener, för deras gemensamme sons skull, Raoul (hr Ahlström), hvilken redan är en rou