Göteborgsposten – 15 mars 1864, sida 1

— Nej, jag vill ingenting ha af allt detta, mumlade den okände som synbarligen missriknat sig. — Vänta, fortfor Dal-Natha, jag skall visa er dem. Hon gick in i inre butiken, hvarvid miss Ellen hastigt hviskade i hennes öra: — Denne man skall åtaga sig din hämnd; gif honom det gift han begär och lägg in detta papper jemte giftet. Hon räckte henne ett blad ur sin plånbok, på hvilket hon skrifvit med blyerts följande ord: Naboben Osmany först, om ni vill lyckas! Hon återtog ester två miö nuters öfv erläggning: ö — Gif honom i dag blott den dosis som behöfves för att döda en person. Du har väl förstått mig fullkom! igt? DaiNatha återkom med en liten ask som hon ställde sframför sin nattlige besökaro. — Här, sade hon, har jag ett radband af strychnosbär från Borneo, som skall tjena ert ändamål. i Den okände darrade: I — Hvad menar ni med detta? I — Strychnosbären äro dödligt giftiga. Den okändes ögon tindrade af glädje. Dal-Natha öppnade asken och drog upp ett radband af svarta bär som shredo en egen lukt. — Man kan bära dem om halsen, sade hon; men det skulle ej vara rådligt att låta ett sådant bär upplösas i ssprit och sedan intaga det, min gode herre! — Ah! — Man skulle då vara död inom fem minuter.