Göteborgsposten – 14 mars 1864, sida 1

påstående och hoppas äfven att krigsförvaltningen i betraktande af sina egna synder, förbrytarnes ofantliga aptit och den allmänna oordningen heller icke skall anställa någon undersökning derom. Göteborg d. 14 Mars 1864. re-tlighet. Åtskilliga personer inom detta samhälle hade till sistl. lördags afton inbjudit de då i staden vistande medlemmarne at ko nungens statsråd, excellenserna De Geer och Manderström samt hrr Lagerstråle och Thulstrup, till en enkel kollation i Börsens festivitetsvåning. Då öfverenskommelsen härom först träffades på fredagsaltonen och arrangörerna icke funnit för godt att föranstalta om ett tillkännagifvande derom i lördagsmorgonens n:o at denna tidning, blef underrättelsen om den tillernade festligheten icke mera allmänt bekant, hvarföre antalet af deltagare inskränkte ig till c:a 250 personer. Kl. straxt efter 8 på aftonen anlände de inbjudna gästerna (med undantag af statsrådet Lagerstråle, som var förhindrad att infinna sig), och emottogos af värdarne, hrr borgmäst. Ewert, d:r Ch. Dickson, grossh:ne J. J. Ekman och Oscar Dickson. Sedan the och förfriskningar intagits och gästerna underhållit sig med en stor del bland de närvarande, gick man kl. 10 till borden, som voro dukade i lilla börssalen. Såväl före som under måltiden musicerades af artilleriregementets musikkår äfvensom qvartettsånger utfördes af åtsk. amatörer. Etter måltidens slut föreslog statsrådet Fåhraus en skål för H. M. konungen, hvilken skål under lifliga bifallsyttringar tömdes af de närvarande samt beledsagades af folksången. Vice ordf. för stadsfullmäktige, grossh. Ekman föreslog härefter i ett längre, på flera ställen polemiserande och opinerande föredrag, en skål för de ärade gästerna. Slutstenen i talet utgjordes af den förklaring, att detta samhälle vore mera för fredliga än krigiska idrotter; dock ville man gerna underkasta sig de senare, när ett verkligt gagn dermed kunde åstadkommas. Tidpunkten tillkommer det regeringen att bestämma, vi borde med lugn kunna lägga våra angelägenheter i dess hand. Tal. trodde att hvad han här uttalat samman fölle med de åsigter som voro förherrskande inom Göteborgs samhälle. Excellensen Manderström tackade å egna och sina kollegers vägnar för skålen, under uttryckande af den tilltredsställelse de ersoro öfver det erkännande som blifvit deras verksamhet till del af medlemmar af ett samhålle sådant som Göteborgs. I. exc. uttalade sig derefter öfver Sveriges ställning till den danska frågan, — för ögonblicket Eu ropas mest brännande fråga. Den hade redan under många år utgjort ett föremål för H. M. konungens omsorg och bekymmer, och II. M:ts regering hade ofta förut fästat såväl engelska som transka kabinettets uppmärksamhet på den våda, som kunde uppstå om den ej å sredlig väg kunde bringas till lösning. Det vore att beklaga, att dessa sramställningar icke vunnit det erkännande som de hade förtjenat. Vestmakterna hade otvifvelaktigt föreställt sig, att då faran blefve trängande, skulle en tryckning på de tvistande makterna kunna afböja svårare följder Men trågan hade nu så till sägandes vuxit dem öfver hutvudet, och de torde nu sjelfva erkänna, att mera och annat kunnat göras. Det vore icke mycket att undra på, om här i landet uti denna fråga känslan råkat i en stundom starkt utpreglad strid mot den lugna ölverläggningen. Vi kände alla de vänskapsband som fästade H. M. konungen vid framl.