Göteborgsposten – 14 mars 1864, sida 1

— För en timma sedan. Dai-Natha betraktade oupphörligt miss Ellen och tyektes undra om hon blifvit vansinnig. Men miss Ellen uttryckte sig så lugnt och i en ton af ötvertygelse, att Dai-Natha slutligen utropade: — Då är denne man skyddad af en öfvernaturlig makt. — Nej, sade miss Ellen, alls icke. Brahmineu har utbytt din förgiftade dolk mot ett oskadligt vapen. Men Dal-Natha skakade på hufvudet med nedslaget utseende: — Jag vill hellre tro att han har en talisman, sade hon. — Möjligtvis mot jern, svarade miss Ellen som visste . att det var onyttigt strida mot hinduqvinnans vids skepelse, men du har i din butik dödliga gifter mot hvilka han skall vara försvarslös. Dai-Nathas hat vaknade småningom; hennes ögon flammade, läpparne blefvo hvita; hela hennes ansigte antog ett hiskligt uttryck. — Hvar kan jag finna honom? frågade hon. — Han bebor ett präktigt palats i Piecadilly. — Det är bra, sade hon, inom tre dagar skall ni ha hört talas om mig. ! — Han giller för att vara en nabob från ditt land och låter kalla sig Osmany, tillade miss Ellen. Hvart och ett af hennes ord intrycktes i udbokstafver i hinduqvinnans minne.