Göteborgsposten – 12 mars 1864, sida 1

afsedt för spridandet af skrifter i den bekanta Eldeska genren. Den sista qvarlefvande minnesvården af Göteborgs i holländsk stil anlagda bryggor, den älderstigna, mossbelupna Lejonbryggan tyckes nu vara nära sin undergång. att döma af de hotande skjul som växa upp vid sidan ar densamma, antagligen ämnade att innesluta idel mordverktyg och förstörelsemedel till förjagandet af den vördnadsvärda matronans lugn. Farväl du gamla Lejonbrygga, du kan dö i lugn, ty vid sidan af dig har uppvuxit en ättling, som skall ärfva ditt namn! Det är visserligen helt andra lejon, än de som gåfvo dig ditt namn, hvilka satt denna i tilltälle att kunna göra anspråk på samma hederstitel. Det är våra dagars lejon af alla stånd och klasser hvilka, särdeles om söndagarne, i mer eller mindre pittoreska grupper och plastiska ställningar samla sig på den bro, som löper i fil med Södra Hamngatan och der under skämtsamt glam samt och synnerligen förena sig uti bemödanden att göra passagen öfver nämnde bro, isynnerhet för damer, hindersam och mindre treflig. Emellertid kommer den utmärkt vackra tafla, hvilken utbreder sig för den resandes ögon, som anländer från Skeppsbron, att betydligt vinna i skönhet genom den gamla ruskiga brons undanpetande, äfven om dess fall skall uppväcka smärta och deltagande hos mången bedagad hisingsbonde och hans äkta hälft, hvilka måhända i öfver ett halft sekel deröfver ställt sin kosa från allmogens ena Eldorado, Torggatan, till det andra — Gamle Port. När sedan den exposition af fornåldriga tapeter upphört, som under en längre tid fortgått på numera Lindströmska tomten och verkligen hotat att blifva permanent, samt på denna tomt en byggnad, antagligen smakfull och i vacker stil, kommer att resa sig och derjemte den gamla och vanprydande Slussen försvinner — mein Liebchen, was willst Du noch mehr?) Efter vi äro i farten med att tala om ruskiga minnesmärken torde en fråga kunna framställas: Huru kommer det till att icke den nyinredda och beqväma Auktionskammaren utan fortfarande den gamla, smutsiga och illaluktande lokalen begagnas? Denna lokal, hvars murar under oräkneliga år varit vittne till de scener, hvilka utgöra epilogen till det sorgliga skådespelet af mensklig förgängelse och menskliga dårskaper, är sannerligen nu så skröplig och uppfylld med mefitiska ångor att icke ens de 600 flaskor Eau de Cologne, hvilka J. M. Farina i Köln skickat till de tyska soldaterna i Slesvig, skulle kunna förslå till att rensa justen i densamma. Rörande den i senaste krönikan omnämnde fransysk-tyske baronen, benämnd von Heerboth, ha vi från en insändare. som tyckes vara väl underrättad, erhållit en skrifvelse, hvilken uppdrager en föga vacker skildring af den ifrågavarande personens föregående lif och lefverne. Hr v. H. lärer någon tid varit anställd som länsagronom i Kristianstads län, men derisrån blifvit afskedad etter att i kristianstads tidning. offentligen ha blifvit utpekad såsom den der gjort sig skyldig till åtskilliga mindre rekommenderande handlingar. -Utrustad med en förundransvärd jarg gon och instållelseförmåga sortsätter ins., Ålyckades han snart att på arrende tå öfvertaga emmindre gård i närheten af Broby gästgitvaregård. Hit flyttade han nu, började lefva hvar dag kräsliga, lade sig till hästar, hundar, åkdon ch ingick ett morganatiskt äktenskap med en . d. piga srån Kristianstad — just den nuvarande Maria Dahlstedt. De sköna dagarne i Aranjuez voro dock snart förbi, ty efter ett U ) En röst: Jo, hm — Sockerbruket! .. a ee