Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 3

(EEULUL.(C(LK som visserligen endast kändes af få, men åtminstone ormelt var grundvalen för Danmarks strid med Tyskand. Det var en klagoskrift af 1857 från det lauen-J burgska ridderoch landskapet, hvilken en eller annan tysk doctor juris insändt till Frankfurt och som innes nedlagd i det tyska förbundets arkiv. Denna klagoskrift innehåller, att likaberättigandet först skulle vara sulletändigt, då Lauenbnrg fått ett lika stort anal representanter i riksrådet och i konungens råd som de öfriga landsdelarne! Tal. framhöll dernäst ett uttalande, hvilket gjorles inom preussiska kammaren år 1860 af ordf. i det utskott, som blifvit nedsatt för behandling af den lesvigholsteinska frågan. Ordf. hade i vederbörande ministers närvaro sagt: Vi veta ju, att öfverenskomnelserna af 1851—52 aldrig kunna uppfyllas, att det ir fullkomligt omöjligt, att genomföra, hvad som från ysk sida äskas4. Detta var sanning, och det var äfven just orsaken till att man från tysk sida alltid fortfor att hålla fast vid dem; ty man hade intet bättre vapen, än att ständigt begära dem bli uppfyllla. Under senare tid slutligen hade framkommit ett vttrande, hvilket bevisade, hvad betydelse dessa öfverenskommelser hade för Tyskland, i det neml. den preussiske ministerpresidenten sjelf inom den preussiska kammaren förklarat, att man skulle taga sig tillvara för att bortkasta öfverenskommelserna af 1851— 52, ty man borde noga minnas, att det endast vore genom dem Tyskland 6kunde komma att taga Slesvigli om hand. Detta har sagts, fastän det i skriftvexlingen af 1851—52 heter, att man måste erkänna, det Slesvig är en af Tyskland oberoende landsdel, och fastän det uttryckligen förklarats, att konungen omöjligt kunde genomföra den åsyftade ordningen, om det tyska Förbundet ginge utom sin rättsliga kompetens, och särskilt om det på något sätt inblandade sig i hertigdömet Slesvigs angelägeuheter. Att det var Tysklands afsigt, att fortfarande fordra omöjligheter af Danmark, för att derigenom kunna sysselsätta sig med Slesvigs förhållanden, synes nu hafva bevisats. Den sista förklaringen hade gått ut på, att de tyska trupperna icke hade någon annan uppgift, än att tillse det öfverenskommelserna af 1851—52 blefve uppfyllda, och nu, sedan dessa trupper tagit den danska landsdelen i besittning och tidpunkten vore kommen, att förklara, hvad de ansågo ändamålet med dessa öfverenskommelser vara, nu först hade man tagit bladet från munnen och sagt: ÅVi vilja ett Slesvig-Holstein, antingen genast skiljdt från den öfriga danska monarkien, indraget i förbindelsen mellan de tyska makterna och stäldt under en särskild tysk furste, eller åtminstone så, att det, om det än fortfar att vara med den danska monarkien förenadt, likväl inom kort måste falla i armarne på Tyskland. Men fanns det något, som dominerade allt hvad som uttalats i de olika aktstyckena, så var det de tydliga orden i den danske utrikesministerns första depesch, till hvilken den preussiske och den österrikiske ministern anslöt sig, att det skulle nu vara förbi med ett Slesvig-Holstein. Och det var likväl just det man fordrade. Det föreföll derföre talaren som att någon oklarhet icke kunde eller borde ega rum om hvad som bragt Tyskland till att intaga den position, det nu innehade gentemot Danmark; det var säkert, att det hvarken var författn. af d. 18 nov. eller fordran på uppfyllandet af 1851—52 årens öfverenskommelser. Men hvad var det, som nu gisvit Tyskland tillfälle, att kasta sig öfver Danmark? Det var den efter Fredrik VII:s död uppståndna striden om arfsföljden ; det var den omständigheten, att tvifvel kunde väckas, huruvida afgörandet i londonerfördraget kunde anses vara bindande. Tal. ville i detta hänseende ej rikta någon förebråelse mot en föregående regering, utan ville endast i den historiska sanningens intresse och i minnet af, huru ofta man påstått, att det var den senare regeringens fel, att Tyskland fått tillfälle kasta sig öfver Danmark, fästa uppmärksamheten vid tvenne i detta afseende obestridliga fakta. Det ena var, att i det betänkande, som i januari 1858 afgifvits till tyska Förbundsdagen, uttalats, att Förbundet icke skulle kunnat taga denna sak om händer, om danska regeringen — och det var just den regering, som ingått öfverenskommelserna — icke gifvit Tyskland den hank, hvari det kunde hänga sig fast, genom att ej låta vissa paragrafer i författningen förhandlas i holsteinska ständerförsamlingen. Och det, som nu verkligen framkallat striden med Tyskland, var likväl närmast det faktum, att tyska förbundet kunnat förklara, att det icke anslutit sig till den danska arfsföljdens ordnande genom 1852 års fördrag. Det tyska förbundets anslutning kunde då helt säkert erhållits. Tal. ville ej säga, att striden derigenom skulle förebyggts, men han vågade likväl påstå, att det närmaste tillfället dertill gifvits derigenom, att tyska Förbundet icke blifvit uppmanadt att sluta sig till arfsföljdsordningen i 1852 års fördrag. Det var dock ej allenast den omständigheten, att arfsföljdstvisten blifvit åter väckt, som var orsaken till den bedröfliga ställning, hvari Danmark nu blifvit försatt. Det var äfven den, att denna strid uppstod på den mest ogynnsamma tidpunkt; det var, att denna strid tillintatgjorde utsigten till ett försvarsförbund med Sverige-Norge. Mycket hade talats och skrifvits om detta försvarsförbund; tal. ville här endast förklara, att det, då Fredrik VII dog, ej blott fanns ett ord, som gifvits mellan konungarne inbördes, utan äfven ett fullt och fast, väl mognadt aftal mellan sjelfva ländernas regeringar, hvilket gått så långt, att de nödiga fullmakterna från såväl dansk som svensk sida förefunnos. Då man anfört som ett synnerligt besvär mot författningen af d. 18 Nor., att den förhindrat försvarsförbundets afslutande, var detta så fullkomligt ogrundadt, som någonting kunde vara här i verlden. Den svenska regeringen måste erkänna, att författningen af den 18 Nov. var ett blott utförande af kungörelsen af d. 30 Mars, hvilken med utomordentlig belåtenhet mottagits af Sverige. Tal. afgaf vidare den posittva försäkran, att ännu sedan författningen antagits ock sedan kunskap derom erhållits i Stockholm, afsändes de sista instruktivnerna till den svenske underhandlaren i Danmark och dessa blefvo icke tagna tillbaka vid konung Fredrik VII:s död. Det var den helt nya ställning som Europa kom att intaga derigenom, att en strid uppstod om arfsföljden i den danska monarkien, hvilken hindrade försvarsförbundets afslutande, emedan Sverige ansåg sig böra ställa sig vid sidan af de andra makter, i förening med hvilka det undertecknat londonerfördraget. I jemväl ett annat hänseende var tidpunten utomordentligt ogunstig, då arfsföljdstvisten framkom, emedan då herrskade ett förut okändt tillstånd inom den allmänna europeiska politiken. Då fanns ännu liksom en esterdyning af den polska insurrektionen och liksom en följd af den bitterhet och oöfverensstämmelse, som uppstått mellan de vestra stormakterna, hvilkas enighet helt säkert skulle lemnat ett fullkomligt tryggt värn åt Danmark.