Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 3

ÅA!9410 1—14 7111011 10CNAMTLIIICKI 411C1— ens hos Drottningen, enkedrottningen samt hertigen och hertiginnan af Östergötland. Danmark. Ett fullständigt och intressant referat af den forne danske konseljpresidenten och utrikesministern hr Halls tal vid riksrådsvalet i Köpenhamns amts I:sta krets (Fredriksberg) föreligger nu. Den blick talet låter oss kasta i det senaste årets politiska tilldragelser i afseende på den danska frågan gör det till en skyldighet för oss, att här återgifva talet, dock med utelemnande af början, som mera uteslutande berör de inre danska partiförhållandena. Han sade: Det är ungefär ett år sedan man genom sammankallandet af den holsteinska ständerförsamlingen gjorde ännu ett försök, att om möjligt bringa det derhän, att åtminstone bevillning af de nödiga utgifterna kunde ega rum, utan att ännu framträda med en bestämdt afgörande ordning, hvars svårigheter äfven regeringen på den tiden mycket väl insåg. Men den holsteinska ständerförsamlingen tillbakavisade hvarje förslag; den förklarade, att den åt densamma medgifna myndighet icke kunde begagnas af församlingen, innan den erhållit en författningsenlig säkerhet, och den påstod sig hafva rätt till att fordra en sådan, på grund af tidigare förbundsbeslut. Det var uppfylladdet deraf, som innehölls i kungörelsen af d. 30 mars 1863. Då denna kungörelse blifvit nödvändig, torde man väl kunna säga, att en motsvarande ordning för de öfriga landsdelarne var en lika stor nödvändighet. Talaren framhöll derefter, såsom ett ytterligare skäl för en sådan ordning, hela den rörelse, som försiggick inom Tyskland, icke i tidningar och folkförsamlingar, utan mellan kejsare och konungar, och för hvilken Österrike ställde sig i spetsen. Det ansågs oundvikligt att denna rörelse måste leda till hvad den uppställde som sitt mål, neml. en författningsenlig representation för alla förbundsländerna. Det syntes derföre vara tydligt, att man omöjligen kunde arbeta på en författningsenlig sammanslutning mellan ett förbundsland och de delar af monarkien, som icke hade någon förbindelse med det tyska förbundet. Ett tredje och afgorande skäl för författningen låg slutligen deri, att den slesvigska ständerförsamlingen sista gången uppträdt på ett sådant sätt, att det skulle vara omöjligt, att genom den erhålla representanter till riksrådet, och när dertill kom, att valperioden just gick till ända med slutet af förlidet år, syntes det klart, att ingen tidpunkt kunde inträffa med mera afgörande nödvändighet för tagande af det gjorda steget, är just den, som då var inne. Likasom de gjorda invänningarne sålunda ingalunda voro afgörande och derjemte förlorade under förhandlingarne en del af sin styrka, sålunda hade äfven författningens antagande väckt belåtenhet och glädje rundtomkring i landet, emedan man trodde sig hafva en bestämd grundval att stå på och kände sig hafva kommit ifrån den största af de svårigheter, mot hvilka man hittills haft att kämpa. Tvenne dagar derefter kom som ett åskslag budskapet om Fredrik VII:s död, och några få veckor senare hade hela situationen förändrats på det sorgligaste sätt. Af hvad vi sedan dess genomlefvat kunna vi skörda erfarenhet i hänsyn till de många förvända föreställningar, hvilka så småningom gjort sig gällande och framkallat splittring, der framför allt enighet måste anses önskvärd. Tal. ville inskränka sig till att visa detta med afseende på frågan om, hvad som föranledt Tyskland att kasta sig öfver oss, och hvilket det mål är, som Tyskland fullföljer och alltid fullföljt. Rörande första delen af denna fråga hade flera svarat, att orsaken endast var författningen af d. 18 Novbr. Det synes otroligt, att någon ännu kan fasthålla vid denna mening, tal. sade sig hoppas med få ord kunna visa att detsamma skulle skett, antingen nämnda författning existerat eller ej. Konung Fredrik VII dog d. 15 Nov., och redan d. 17 på morgonen lästes i tyska tidningar prinsens af Augustenborg famösa manifest, hvari han tillkännagifver sitt tillträdande af regeringen i Schleswig-Holstein. Det visade sig mycket snart att pretendentens anspråk säkert skulle vinna bifall hos det tyska förbundet. Men huru kunde den författning, som då ännu icke existerade, vara skuld dertill? En storm uppsteg nu i Tyskland, och denna gjorde, att de makter, som företrädesvis och nästan uteslutande önskade bevara freden, sökte ernå den genom föreställningar till danska regeringen. Det är bekant, att det var England och Ryssland, som begagnade särskilda fullmäktiga för detta ändamål. I ett samtal, som tal. haft med den engelske utomordentlige gesandten, lord Wodehouse, som kom direkte från Berlin och der erhållit bestämda sörklaringar af den preussiska regeringen angående dess ståndpunkt och anspråk, hade han (Hall) bl. a. gjort lorden den mycket bestämda frågan: Om det funnes någon dansk regering, som ville och kunde verka derhän, att författningen af den 18 Nov., ännu icke trädt i kraft, blefve återtagen af samma församling, som antagit den, och således spårlöst försvunne, skulle detta då hafva till följd, att Tyskland träder tillbaka och att tyska trupper icke rycka in i den danska monarkien? — Lord Wodehouse hade derpå svarat ett bestämdt nej; ej allenast att det var honom obekant, hvad som då skulle ske, utan han hade uttryckligen erfarit af den preussiska regeringens förste man, att inryckandet likväl skulle ega rum. Hade väl de preussiska och österrikiska truppernas inryckande förhindrats deraf, att den nya regeringen före inryckandet i Slesvig afgifvit den förklaring, att hon var redo till att sammankalla riksrådet för att med dettas tillhjelp åstadkomma ett upphäfvande af författningen, eller deraf, att den engelske premierministern, i det han förordade detta förslag, intagit den ställning, att det i alla hänseenden måste synas klart, att England, Frankrike och Ryssland skulle åtaga sig garantien för, att denna författning blef upphäfd? Det är således ett historiskt faktum, att författn. af d. 18 nov. icke var orsaken till de tyska stormakternas angrepp. Det finnes ingen i det öfriga Europa, icke ens tyskar, som påstå det, och vi böra önska, att det snart icke påstås längre hos oss. Hvad angår andra delen af den framställda frågan, neml. hvad Tyskland velat och hvad Tyskland vill, hade det visserligen mycket länge svarats, att Tyskland ej vill något annat är uppsyllandet af öfverenskommelserna från 1851—52. Tal. ville ej trötta församlingen med att utförligt inlåta sig på dessa öfverenskommelser; han ville endast fråga hvad dessa öfverenskommelser egentligen skulle gå ut på.